MATHILDA

Hennes röst studsar fortfarande när hon glatt kommenterar det kalla men uppfriskande vårvädret. Hon är skyddad från livet. Hon skuttar när hon går fram och ryggen har ännu inte krökts av livets börda. Hon har ännu inte lärt sig om ondska. Om mörkret som lurar bakom varje hörn. Om hur man ska passa sig.

Jävligt noga.

Man ska passa sig för att älska.

För allting har ett slut.

Även evighetstecknet kommer tröttna en dag på att gå i åttor. Och rasera som tvillingtornen den 11e september. Som ett korthus som väntar på den förödande vindpusten som får leken abrupt att ta slut.

Leken kallas livet och kärleken är målet. Ingen får allt. Var dag slits hjärtan isär. Var dag, splittras tusen och åter tusen hjärtan av att de älskat. De har älskat för mycket. Men det syns.  För om man tittar mycket mycket noga i rynkorna ligger spillror kvar. Fragment och minnen av det som en gång var något någon gång.