det var en torsdag och jag åkte till stockholm

för att överraska min älskade lillasyster på sin 18 års dag. en dag som hade planerats in i minsta detalj, hållits hemligt i mer än en månads tid och som alla visste om förutom födelsedagsbarnet själv. och hon grät och jag grät. man kan säga att det var en överraskningarnas dag.

här e hooon

och jag dog stockholmsdöden och var kär i stan, i varje människa i varje gatuhörn. jag drack blev alldeles för full, alldeles för glad, spenderade alldeles för mycket pengar, kramades alldeles för mycket för mitt eget

bästa


och jag trodde, eller jag har trott under en lång tid att jag vill hem. jag vill HEM

men,

sen insåg jag. jag älskar ju London??? det är ju denna stad jag bor i, det är i denna stad jag har mitt liv i och de är denna stad jag har mina allra bästa. min andra familj som har blivit min första familj.

och jag kan för all världen inte förstå hur jag kände, för precis en vecka sen.

Hudkrämen fastnar i mina rynkor

October 23, 2013

Lillemor, 77 år

"Hudkrämen fastnar i mina rynkor."
-Lillemor, 77 år.

Hur vill du att din sista dag i livet ska vara?
– Jag vill vara nybadad, nyfrissad och ha nystädat. Jag ska dofta gott när jag dör.

Hur vill du dofta?
– Lavendel. 

http://www.gamlanyheter.se/post/64857747846/lillemor-77-ar

Moped + vattenslang står det när jag bläddrar förbi mina anteckningar. Vad var det- ja juste ja, en idé till ett blogginlägg jag tänkte skriva häromdan. 

Jag var femton och hade just skaffat moppekörkort. Jag tyckte att jag var rätt ball som hade moppe och allt och spenderade större delen av min ungdomstid med att åka fram och tillbaka runt hela kyrkbyn (den fina lilla byn som ligger i Täby norr om stan) om dagarna. Vad annars skulle en göra när en var femton?  Jo en hängde också. Utanför Ica, utanför tåget, utanför skolan, utanför dagis hängde en. Aldrig hemma hos någon, aldrig på någons fest, utan utanför någon annans fest hos någon en inte kände, hängde en. Detta ständiga häng och ohäng som inkluderade kaxiga tonårstjejer och osäkra tonårspojkar med moppemuche.

Det här blogginlägget ska nu inte handla om tafatta tonårskärlekar utan var mest bara en bakgrundsbeskrivning så en förstår i vilket mode berättelsen är i. I varje fall så en dag skulle jag ta moppen till Ica fem minuter bort. Det var nog en varm sommardag i juni troligtvis, för att romantisera det hela och jag hade blivit ombedd att köpa mjölk och med all säkerhet toapapper. Jag startade min moppe, tog på mig den förbannade hjälmen som förstörde mitt hår varje gång men som mamma alltid tjatade om att jag skulle ha och körde iväg.

Efter två minuter såg jag att det låg en vattenslang tvärs över vägen men jag körde vidare utan att notera något utöver det normala. Efter två minuter till var jag nästan framme vid Ica och hade då på vägen märkt att de människor jag åkt förbi på gatan Stirrade väldigt mycket och jag, 15 år och självsäkrast i världen trodde att det var för att jag var så snygg då jag kom åkandes på min moppe.  Så jag var självklart tvungen att kolla i backspegeln för att konfirmera att mitt ansikte överensstämde med min syn av mig själv. 
Då såg jag, till min fasa någonting bakom moppen. VA I? Någonting hade fastnat bakom moppen. Min första tanke var en ren och skär hjärtattack. Sen insåg jag med skammen upp över öronen  och högröd i ansiktet att det var vattenslangen jag körde på för inte så länge sedan. 

Jag hade alltså åkt genom typ hela kyrkbyn och åkt förbi femton människor mer eller mindre bekanta med mig, med en VATTENSLANG?!! bakom moppen.  

En Vattenslang? VAD I HELVETE? Blir livet inte bättre såhär eller???!

Så jag låtsades som att jag hade satt fast vattenslangen med meningen och fraktat den ända dit och stannade moppen och tog bort slangen lugnt fast jag inombords var skakis . Och satte mig sedan på moppen igen, startade den och åkte iväg. Väl framme på Ica valde jag stirrigt varor och betalade. Jag var fortfarande i chock över att jag alltså åkt genom hela jävla byn med en jävla vattenslang släpandes bakom moppen? Kan säga att mitt självförtroende fick sig en törn och läxan efter denna händelse är att alltid kolla extra noga i backspegeln, en kan aldrig vara söker på att en inte blir förföljd av en bit grön gummi. 

Hennes röst studsar fortfarande när hon glatt kommenterar det kalla men uppfriskande vårvädret. Hon är skyddad från livet. Hon skuttar när hon går fram och ryggen har ännu inte krökts av livets börda. Hon har ännu inte lärt sig om ondska. Om mörkret som lurar bakom varje hörn. Om hur man ska passa sig.

Jävligt noga.

Man ska passa sig för att älska.

För allting har ett slut.

Även evighetstecknet kommer tröttna en dag på att gå i åttor. Och rasera som tvillingtornen den 11e september. Som ett korthus som väntar på den förödande vindpusten som får leken abrupt att ta slut.

Leken kallas livet och kärleken är målet. Ingen får allt. Var dag slits hjärtan isär. Var dag, splittras tusen och åter tusen hjärtan av att de älskat. De har älskat för mycket. Men det syns.  För om man tittar mycket mycket noga i rynkorna ligger spillror kvar. Fragment och minnen av det som en gång var något någon gång. 

Outside Brick Lane Coffee

A not santé man is sniffing an unknown substance from a tiny little bottle, not visible to the public other than me, dressed in striped costume pants, reebok sneakers too old and too used to be called retro and nothing else but a waistcoat on his upper body. It's October and he's standing In the middle of the street. In bright daylight. 

Some, may call him a nutter, and would be disgusted by only the sheer look of him. Some, maybe like me, may look at him and perhaps give him a small smile. Because who am I to judge, his life's miseries and who am I to reject, to discard another persons faith In life I know nothing about? In fact, I will never know what brought him to the exact minute he's standing in front of me and neither will i know about the next. 

Ny kappa. Självförtroendet borde vara på topp. Den euforiska känslan av materiella ting infinner sig aldrig. Den ersätts av saknad. trötthet. trötthet i själen. Varje ord varje mening jag blir tilldelad vägs noga in och placeras ordningsamt in i känslofack. Blir balansen fel slår det illa till. jag trillar dit igen som jag varit så många gånger förr. Minsta skarp betoning och jag kapitulerar. Jag blir känslomässigt bankrutt och får börja om på

nytt. 

idag

idag kretsar jorden kring två månar. en stor och en liten. den lilla månen syns knappt. men den känns.

den bränns som skärselden vid jordens undergång bränner en ondskans själ ner i mörkret. den stora månen å andra sidan, är mjuk och len som en silkeskappa. silke varsamt vävt av det lenaste och sköraste av silkestrådar men starkt, starkare än spindelväv. så starkt att det överlever jordens all ondska världen över. den stora månen överlever den lilla månen dagligen och det är därför vi inte kan leva utan två månar. utan de två månarna och deras dragningskraft finns det inget liv värt att leva, inget liv värt att kämpa för.

I wanna get high on you but you will never let me try

swamped by life. too many books to read, movies to watch, too much history, too many philosphopers to know of, too many parties to attend, too many beers to drinks, too many gigs to see, too much coffee, too many unread messages, too many reports to write, too many empty smiles, too many walls to paint, too many words without purpose, too many people wasting my time.


i


cant

do

this


not.now.

Kämpa. 

In I det sista.

Innan känslorna tar över

In I det sista

Inte visa

Spotta ut leende

Efter leende

Här får ingen komma in

På med skyddshandskarna

Svälj orden du helst av allt

Vill säga

Svälj känslorna

Och begrav dem djupt

Djupt ner

På havets botten

Dit ingen har tillgång

Ingen alls

Men

Du.

Du är ju redan där

Nere

Med mig

Du har varit där från början

Kämpa

Trassla av dig kläderna

Av

Av med masken

Av med skyddet

Som skyddar det inre

Det sköra inre

Som närsomhelst

Kommer att brista

Livet är bräckligt

Jag leker med livet

Och Sover med döden

Vem vinner?

Ja

Sorgen är en sömmerska som med vassa nålar och stark björntråd botar de revor och hål i människosjälen döden sliter upp; hon är förvisso hårdhänt, hennes nålar sticker illa och hon arbetar understundom långsamt, men när hon äntligen biter av den sista tråden är trasigheterna någotsånär helade fastän stygnen alltid fortsätter att synas.

Lars Sund 
Ur boken "En lycklig liten ö" 

det är onsdag morgon

och den isande vinterkylan ligger i luften. trötta ögon trötta människor överallt och vinden smeker sitt lenaste kring rödrosiga kinder. jag har ny vinterkappa och köpt nya underkläder men ingenting kan muntra upp det ständiga moln av trötthet som hänger över mig. livet händer överallt, i huset, på bussen, i skolan, klockan fem på en efterfest, men vill på något sätt inte korsa min väg och ta med mig på resan.

Jag blir kvarlämnad som en använd trasa ingen vill ta i. Som han som blev vald sist på gympan i fyran står jag kvar och skamset tittar på när de andra leker.

Livet, kallas det visst och jag kan inte reglerna.




Trött ge mig
En banan
Så jag kan ta mig upp
Upp på banan
Jag vill leva
Inte överleva
Röra mig
Inte stå still
Och trampa
Där fötter aldrig
Rört mark

London view 11.23

do you remember

Ett ord. en mening
En cigg. ett rum
En säng, alldeles för stor
Alldeles för ensam
För mitt eget
Bästa