om du ropar mitt namn i natten
när du inte kan sova
när dina tår hamnar utanför
någon annans
täcke
känner du då
känner du, snälla säg




om jag lyckades besvärja ditt sinne
med mitt
förvillat
ditt innersta


ber.jag.dig.


att



älska.



Man ska passa på att älska, innan det är för sent. 

Tack för dagbokskalendern Jill.

Fick en dagbokskalender i julklapp av min pappas dam men var tvungen att köpa en ny för den överensstämde  inte med min egen världsbild. Den var upplagd med en dag på en hel sida och varje gång jag tittade i den kände jag mig inträngd i ett hörn som en liten rädd kattunge. Så jag köpte en ny idag. En med alla veckans dagar delat på två sidor och genast släppte trycket över bröstet, lika lätt som det kom.

Tack för häftapparaten Frida.

och trycket över mitt bröst
stramar
men jag vet inte
varför
jag som bara skulle häfta ihop
lite papper

inte





mina lungor

Idag ligger jag hemma i sängen och tycker synd om mig själv, jag är nämligen sjuk. Jag blir inte så ofta sjuk, så jag tänker att det gör väl inget om jag en av årets 365 dagar ligger hemma och snyftar?

Ja, jag tror bestämt att det inte gör något.


Lyssnar på St. Justice med Albert Hammond Jr på repeat och försöker lära mig att spela gitarr. Det går käpprätt ÅT HELVETE!!

Puss.

Historier om män(niskor) jag träffat men aldrig kommer se igen.

-
16
Just upptäckt
kroppen

förmågan att förföra
men egentligen
räckte det endast
med att

närvara

-

<can i cum in your face>
stönade han
jag sa

nej

och tyckte han var



konstig

-

observerandes, med bruten engelska
/du kanske borde göra sillisar?/

jag minns att jag tänkte
kanske,

de är väl rätt små ändå

tills jag kom på
att han hade


fel


och sista gången jag såg honom
var när jag kastade igen dörren
på hans



näsa.
-








Min kärlek till dig
är som ciggen
jag aldrig vill
röka

-

Monday.

Discombobulated.

(1 Old) Error message:// - Ett fontanellhjärta

Och återigen

sitter jag här

med ett block framför mig

och en penna i min hand

fast näe,

inte så

med en pc, en acer

stor som ett hus,

en otymplig klumpeduns

som vill formatera om mina program

och ändra i min själ

näe säger jag

låt mig va

*

du,

vet du vad du har gjort?

ett litet ord, en mening

förändrade allt

du formaterade om min själ

och ställde in den på dig,

låst den med inställningar

som ej går att ändra

så länge lösenordet inte finns

stannar du i mig

min groda, min prins

du kommer aldrig få gå

så länge himlen är grå

Den bästa stunden på dagen

Är efter frukost.

Efter att jag tagit på mig kläderna jag inte vill ha på mig men inte orkar bry mig om på grund av prioriteringarna bekvämlighet och värme och efter jag lagt en snabb men effektiv makeup som tar mig exakt tre minuter och suddar ut det värsta av tröttheten som alltid infinner sig som på beställning när jag ska gå upp. Typiskt. Och efter att jag slängt i mig frukosten och efter att jag troligtvis svurit åt mig själv för att jag alltid är sen på samma exakta klockslag. Som att någon inprogrammerat människan Mathilda att vara konstant fem minuter sen. Kanske är det alla andra som är tidiga?

Och efter allt det, efter allt, infinner sig Vardagens Bästa Stund. Stunden då jag slår mig ned på buss 149 och halar upp min älskade telefon och sätter på Soundtracket Of My Life och stänger ute resten av världen. Då livets teater slås på.

Och vart jag än vänder mig ser jag trötta ögon och trötta röster. Prasslande chipspåsar och torra vinterhänder som gnids mot varandra. Mina ögon möter någon annans, lika intetsägande och tomma som resten av mitt kroppsliga uttryck såhär dags. Jag slår mig ned bredvid en högljudd man som uttalar sina konsonanter hårt och aggressivt i telefonen på ett språk jag inte känner igen. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad som tog honom till just buss 149 denna morgon och vem och varför personen i andra änden inte är hans nästa.

Min dagliga resa fortsätter sedan ned i tunnelbanans värld där mina tankar viras in tillsammans med andra kroppars klibbiga värme. Under sommaren brukar jag undvika tunnelbanan just på grund av det, men på vintern värmer det skönt på något sätt. Där nere där varenda en får kämpa för sin existens. Är man inte tillräcklig snabb kan det vid rusningstid hända att fem tåg hinner åka förbi om man inte tar mod till sig och armbågar sig fram. När jag först flyttade till London för två och ett halvt år sedan lät jag artigt alla gå före innan jag själv klev på. Men ingen gjorde detsamma för mig. Så då slutade jag med det och till sist har jag endast blivit en i mängden. En som enbart kämpar för sitt dagliga leverne.

Min resa till universitetet tar fyrtiofem minuter, trettio om jag har tur och hinner innan nioruschen. När jag väl är framme i skolan och stiger in i föreläsningssalen tar Den Bästa Stunden På Dagen abrupt slut. Men det gör inget, för jag vet ju att, den kommer komma imorgon också.

det var nog jag en gång men nu är det inte det längre.

Och jag gick ut och dansade och mötte delar av mitt förflutna. Och jag skakade. Jag ville inte reagera men kanske var det för det

bästa.

Jag fick enbart bekräftat

det jag redan visste.




Att han utövat sin makt på henne


Också.

Att han gått för långt denna gång

men att hon valde att stanna

såsom hon gjort
så många gånger
förr.

Tankar kring mig själv jag letar svar på. Kanske är det så att du sitter på dem och vill vara vänlig att ge mig det jag smäktat efter så länge.

Och jag råkade ta/göra ett fel beslut, som så ofta nuförtiden. Och jag gjorde något jag nog inte borde göra som endast skadar mig själv och egentligen helt går ifrån mina egna moraliska principer men jag tänker att fan, vad ska man göra då? Sitta och vänta på att livet ska hända per automatik? Men tänk om det inte gör det då? Då Måste Man Skapa Sin Egen Verklighet annars finns ingenting längre.

Och jag får en åthutning av underbara och kloka Frida som tycker att jag tar fel beslut, som alltid. Och jag är benägen att hålla till hundra procent med och jag är mycket medveten om fel-besluten jag tar och jag kan med hundra procent likväl förstå varför jag gör det. Det är nästan så att jag vill göra fel. Ett skadebeteende måhända, för att kanske bygga upp en illusion av mig själv. En egen liten glasbubbla där jag kan göra vad fan jag vill. Jag vill skapa ett oorganiserat liv kring mig själv och bortse från alla rutiner och beteendemönster som jag så fint byggt upp. För att testa nya gränser och försöka förstå mig på saker jag inte borde vilja förstå mig på. Kanske är det så att jag rent utav är uttråkad. Men att leka är farligt för förr eller senare förvandlas lek till verklighet. Kanske är det så att jag letar efter något i andra jag saknar hos mig själv. Eller tänk om viljan att förstå, endast bottnar i viljan att förstå mig själv med hjälp av andra människor som redskap?
Eller tänk om jag endast försöker nå till andras världar, för att glömma min egen för en stund. Egenskaper som jag själv har som jag vill försöka hitta i andra människor. Men ingen verkar ju vara som jag? Det är som att min själ (klyschigt ja, men själ var det enda jag kunde förmå mig att skriva för jag vet inte vad som finns inuti mig, så jag valde det som kom närmst) inte har något ankare och driftar iväg och ingen bit av mig själv lyckas vilja fastna i någon annans. Den biten jag saknar, som gör att jag inte är hel riktigt ännu, kan endast bli fullbordad med hjälp av en annan medmänniska. Utan den sista biten, kommer jag för alltid gräma mig över min existens. Vrida mig i undran. Aldrig ångest, endast undran. /TÄNK OM, /TÄNK OM,/ TÄNK OM-TANKAR/ Snälla försvinn, det finns bara här och nu, ingen gårdag, ingen morgondag/.

För människan är skapt att vara med andra människor, ett sällskapsdjur. Som John Donne så fint satte ord på: Ingen människa är en ö och någon annan som sa, eller som många andra sagt; Ensam är fa-an aldrig stark.

Men jag undrar, ibland vill jag vara en fucking öde ö i söderhavet med mig själv som allenast styrmankvinna.
Och det är vad jag tänker göra om tre veckor. Jag måste åka tre dagar till en stad jag inte känner till, ensam. Jag måste. För att kunna skingra alla dessa tankar jag har. Alla dessa förbannade tankar som kommer. Som om någon skruvat av ett lock på en rätt så fin men alldeles för trång glasburk där jag förvarat alla mina tankar. En känsloburk som nu forsar såsom Pite Älven forsar genom Sveriges Norrland. Och det tar aldrig stopp.

Vad gör man? Va?va?va?

Vad gör man?

Inget. Man låter världen passera förbi ens ögon. Livet händer likt en tv man slötittar på med låg ljudvolym medans man stökar omkring i köket. Och därigenom kommer jag tillbaka till mitt eget argument om att skapa min egen verklighet även fast det skadar mig. För annars är livet som bortblåst och jag kan återgå till att förstrött titta på den där tvn medans jag steker min äckliga falukorv med ketchup och vattnet med pastan som redan kokar över och bränner sönder indukstionshällen som kostade tjugotvåtusen kronor på kredit.

en fredag på röda linjen

I'm an indigo child
sa du,


men älskling


sanningen,

sanningen

är

du är endast ett
borttappat
rådjur

i savannens djungel

Du som rubbade min balans en gång

Jag ville fästa mig
i ditt fäste
inte släppa
taget

kroka min krok
i din


Jag tyckte
att vi var skapta
för varandra
jag såg det från första
stund
hur du rörde dig baby
hur du åt din senapsmacka
med
kladdiga fingrar
klibbiga händer
det fanns inget baby
inget
Jag inte tyckte om.

-

Fan helvete skit
jag kommer aldrig att bli rik
hon greppade flaskan
tog tre djupa klunkar
svalde med nöje och sade
är det här allt
vill jag returnera
mitt liv
jag är ett dåligt köp
utan kvitto

de måste haft ett uselt affärssinne
där de stod hoppfulla framför tusentals barn

Och allt de fick var jag.

För en sekund,
Fick jag avnjuta ruset av dina läppar

För en sekund
Fick din hud bli min
Då våra kroppar flöt samman
Och mitt hjärta ditt

För en sekund
Fick jag känna
Det jag aldrig känt
Och aldrig kommer känna

Igen.

Att studera något man inte vill eller inte alls, det är frågan.

Har endast några få dagar kvar tills jag börjar studera på helvetets förgård igen. I mitt huvud sker dagligen en ständig kamp mellan vad jag gör och vad jag egentligen vill göra. Dödskampen. Känns det som. Om någon frågar, som så ofta nuförtiden, varför jag gör detta eller vad jag ska göra efter jag tagit examen, har jag aldrig ett svar förberett. Jag slingrar mig ofta, kommer med ursäkter och svarar undvikande på frågan, bollar över bollen fort till någon annan så att ingen hinner reflektera över meningen som just lämnat mina läppar. För jag vet inte. Jag.Vet.Inte. Och om någon ställer en följdfråga och frågar varför jag spenderat tre år av mitt liv att studera något jag känner extrem resistens inför, kommer svaret också bli: Jag.Vet.Inte. Alternativt kommer jag att påbörja samma diskussion med denne oerfarne lyssnare som jag har varenda eviga dag med mig själv och mitt inre. Och denne oerfarne lyssnare kommer aldrig att kunna förstå. Ingen förstår. Inte ens jag själv. Många frågar och jag har inte ett endaste svar att dela ut. Den enda känsla jag haft genom denna tre års långa plåga och val av väg är endast likgiltighet. Jag kunde inte bry mig mer och jag kunde inte bry mig mindre. Även fast detta är gällande mitt liv och mina val flyter jag bara med denna melankoliska våg som tar mig någonstans jag inte alls vill bli tagen till. Och jag förmår mig inte att stoppa båten, tåget, flygplanet som tar mig så långt ifrån mina egna drömmar som möjligt. I samma stund jag påbörjade mina studier för tre år sedan, gled jag och allt jag ville, sakta men säkert ifrån varandra och allt vi kunde göra var att skymta varandras konturer i horisonten. Idag, tre år senare börjar konturerna ta form mer tydligt och jag känner en ambivalens och ett uppvaknande gentemot mig själv.

Enligt oxforddictionaries.com är ambivalens ett adjektiv och kan definieras som:

"having strong mixed feelings or contradictory ideas about something or someone"

Det är som att jag precis har vaknat ur koma och kommit till insikten och känslan av att något är fel i mitt liv. Det finns en stor pusselbit som inte passar in. Inte alls. Min solida och genomgående likgiltighet har plötsligt förvandlats till ambivalens och jag antar att det är bättre att känna starkt än inte alls. Någon skulle kunna argumentera att lösningen på problemet är simpelt: hoppa av utbildningen och gör något som gör dig lyckligare. Likväl är jag en person som står ut med vad det är jag har skapat och eftersom jag helt saknat passion och gått per automatik har jag valt att avsluta det jag påbörjat. 

Så,  om en måndag om 3 månader och 18 dagar, exakt 108 dagar, kommer jag att komma fram till ett vägskäl, en milstolpe i mitt alldeles för unga liv. Ett stort sådant. Jag får/ har tagit en examen ifrån, som jag brukar beskriva det när någon frågar: "Ett-Franskt-business-universitet-som-har-campus-i London-som-du-säkert-inte-hört-talas-om,-nej-utbildningen-är-på-engelska-inte-franska-:Grenoble-Graduate-School-of-Business'".

Den 28 April 2014 är jag fri. 

Fri tillslut. 

-

-
Jag sprang. Jag sprang i regnet, kryssandes mellan leriga vattenpustar, förbi det bruna tegelhuset med små fyrkantiga fönster, rundade den nu tomma parken, för att hitta dig. Jag letade överallt. Mina skor, mina nya byxor i mörkblå sammet blev sörjiga av den snöblandade leran som aldrig, hur mycket det än regnade ville rinna undan. Det var en sen eftermiddag och dimman, denna ständiga dimma, var ovanligt kompakt och fyllig. Det låg något i luften. Denna dag var inte som alla andra dagar. Det var en sen eftermiddag och dimman gömde fortfarande den smutsiga staden. Mig med. Och dig med. Endast håliga ansikten kunde skymtas vid busshållplatsen vid världens ände men ingen var du. Du som får mig ur balans utan att du vet. Jag är nog glömd, undangömd och förpassad till minnenas värld. Ett minne du kommer snubbla över någon dag när du hör en låt eller känner en lukt som får dina nerver i hjärnan att för en millisekund reagera. Som en osynlig bit i asfalten som sticker upp och du snubblar till och kanske vänder du dig om för att titta på vad det var som fick dig ur balans för en sekund. Men där var inget, och med ens har du kommit på andra tankar. Tankar som inte inkluderar mig. Som kanske aldrig någonsin gjort det.

Jag stod utanför ett igenimmat fönster, med hjärtat utanpå tröjan, med andan i halsen och blodet som pumpat mitt ansikte rött. Jag visste vad som pågått men jag ville inte se. Jag hade vetat det alldeles för länge, men det fanns en liten gnista kvar och det var det jag levde på. Jag hade tagit ett fast grepp och vägrat att släppa, vägrat att inse. För finns det den minsta lilla gnista kan det starta en eld. Om hoppet är det sista som lämnar är jag din tills jorden går under.

Jag stod utanför och såg det som inte fick ske. Vad som helst utom det. Vad.Som.Helst. Men jag kom försent. De hade redan fått glittrande ögon och deras kroppar sökte sig redan automatiskt till varandra. Jag skulle givit tusen, och åter tusen bitar av mig. I utbyte mot hon som nu är jag. Var jag.

Nära men så otroligt långt bort. I samma stad, i samma land. Samtal som aldrig bli gjorda och ord som aldrig blir sagda. Min verklighet existerar inte i din. Jag röker inte ens längre men mina cigaretter är slut, mitt hjärta likaså. Det gör ont att acceptera den hårda och osminkade sanningen. Idag är en sanningens dag och idag får huvudet styra över livet. Huvudet vet allt om den nakna sanningen. Det är den nyktra, pessimistiska ärkeängeln som övervakar varenda steg jag tar som någonstans säger till mig att gå och lägga mig. Imorgon är en annan dag som inte är idag. Ingen dag kommer någonsin att bli som idag. Aldrig. Det är över nu. Jag uppträder lydigt, som en väl tränad agility hund, sätter en fot framför den andra likt en robot och sjunker till sist långt ned i den bottenlösa sängen. Jag somnar fort och drömmer en drömlös sömn.

Med ens har även denna dag försvunnit, som den gör var dag, och ersatts med en ny. Och livet fortsätter sin långa resa mot odödligheten och undergången.
-

Gott nytt jävla år.

Hej!

Här är tre bilder från det nya året som gått:

1. En bar som jag ska ta med min nästa badoo date till.

2. Nyårsafton med mina bästa.

3. Nyårsafton senare på kvällen/natten/morgonen.