hej

återkommer med denna blogg efter den 13e dec när jag avverkat 5 tentor på en vecka och jag kan bli mig själv igen. tills dess, alla mina kära 5 läsare får ni nöja er med mitt arkiv,

samt en video på Carl Einar Häckner när han gör ett banantrick.

kvällsfunderingar

Intalade mig själv idag att jag behövde en paus i mitt icke pluggande och lät mig bli övertalad av mina vänner att följa med och se på Blue is the warmest colour, på bio till och med.

Det enda jag kan säga är att jag fortfarande grät när lamporna i biografen tändes och att jag fortfarande inte riktigt kan greppa min egen verklighet.

Så, JA, se den.

Nedanför har jag slängt upp en bild lite spontant med tillhörande dikt och kvällsfundering på varför jag har tre saxar i olika storlekar i min pennburk, vilket är en fråga som kan analyseras till oändligheten. En annan fråga som inte kan analyseras mer är varför jag inte är klar med saker som exempelvis har deadline imorgon.

Istället för att skriva det jag måste

Skriver jag det det jag inte får

Jag måste skriva om saker som inte får mitt hjärta att rusa

Jag måste skriva om redoviselseår

Snälla låt mig ta fram min räknedosa

Och inte tänka på att berusa

Mig själv och mitt hjärta

Inte svärta

Mitt liv och mitt hopp

Så jag kan få ett industrijobb

dagens tanke

Jag vill spy galla
På alla i min klass
Som står pass
På livets alla frågor
Utan farhågor
Jag blir till eld och lågor
På män som
Har bråttom
Som inte lyssnar
Som tystnar
Så fort en har något att säga
Och har förmågan att frånsäga
Sitt ansvar som man
Sticka ned sitt huvud i en savann
Som Lehmans bank
Då alla blev pank

Jag kan skriva en bok
På hopkok
Jag hör var dag
Igår
Idag
Imorgon
Ökar mina hjärtslag
Av intag
Och jag fallerar
Kapitulerar
Och ger upp
Mitt liv som den stoltaste tupp
Är ett minne blott
Jag får väl fokusera mer på mitt midjemått
Än på vad som får mig att se blått

  HAHA alltså detta hände nyss: jag, lite tipsy efter att ha svept två drinkar på lunchrasten för att döva besvikelsen av att ha blivit totalsågad på en presentation av vår föreläsare , går till min föreläsning och börjar hatea på läraren med en klasskompis, kallar honom sexistiskt svin osv och stereotypisk vit man etc the list goes on. Så går vår lärare 10 METER bakom.MVH IDIOTEN



Update: JA han hörde.


Bajs

man ska inte tro något. man ska inte tro något ALLS

ja vad kan man säga?

läxor från veckan som gått:

• laddar inte ner dejting appen badoo

• möt inte upp och hångla INTE med kille från badoo

• gör inte detta på en fredag

• inte heller på en lördag

• ta inte hem kille från badoo en lördagskväll

• och fråga inte sedan, när han är hemma hos dig, om han har tjej.

för då kommer svaret troligtvis att vara:

a) ja.

b) sedan 5 år.

c) sort of .

eller










d) yeah, sort of, since 5 years.

Cure me

The Cure please Cure me
Show me how to live
Even though there's not much left of me
Collect all the smiles I don't have
And put them in boxes
And next time someone
With a broken heart
A broken soul
Is in better need than me
Tell them
Tell them to use mine
I have no need for them

--

Please sit miss
Please take
Take everything
If you want to die, I shall jump before you
To check the temperature
On the ground
Ladies first miss

But miss, let me hold the door for you
You cannot possible hold it yourself
But miss, let me carry your bags
But miss, let me hold your dress up
Girls don't have stains on their clothes
That's a mans job
Oh miss, I'm hungry miss
And I don't eat tomatoes
Oh and I take my coffee with sugar
Like you are miss, sweet as sugar
That's how I like them

But please miss, spare me your Simone thougts
That's not lady like, to behave like her
I want smiles
Smiles, tomatoes and coffee
Is what I want.

i might be a bit behind but

so today, i was woken up by a horrific message bringing up the past but then i got told to listen to Dillon and i just forgot all about it. Dillon is like a mix between Soko, Daughter and Lykke Li, a dream coming true!

so yeah, if you wanna be as cool as i am listen pleeeease, i promise she wont let you down ( if you are already sooo uptodate with this thing called music and think im lacking social skills for even contemplating bringing up someone from 2011, never mind me)

puss

the fall

Och jag ska hem och det är kö överallt och jag kryssar fram i kölvattnet efter en annan framför mig som får ta smällen av obskyra affärsmän med bistra uppsyner som vägrar förflytta sina kroppshyddor. Ett säkerligen resultat av för många öl på den lokala puben, för många chips istället för lunch och för många timmar spenderandes skrikandes på varför deras lokala fotbollslag inte har en fungerande backlinje.

Och när jag kommer hem känner jag bara tomhet och egentligen vill jag le men snart har jag inga leenden kvar de är alla använda, förbrukade och jag känner mig lika tom som en ensam eka ute på fjärden som har lyckats slita sig loss från land.

madrassjävel

  

Och jag har en alldeles för gammal säng där jag kan känna varenda enskild fjäder i min rygg då jag lägger mig om kvällarna. Ingen sovställning tycks fungera och jag tänker att jag skulle gjort väldigt mycket för en ordentlig madrass men jag har inte råd för hyran skulle visst betalas och bankkontot gråter och räcker till en och en halv kudde kanske men inte till en helt ny madrass. Och jag vänder mig och vrider mig och inget blir bra och jag kan inte sova. Jag vaknar varje, varannan timme och känner mig som en hålögd get när jag egentligen ska vakna och det är inte så kul. Inte alls så kul är det.

Jag är så trött men får inte sova. Och jag jobbar och går i skolan all min vakna tid och när ska jag ha tid för mig själv? Och jag sms:ar pappa för stöd för jag har precis börjat en ny kurs, global strategy, som verkar läskig och jag känner att jag inte alls, inte alls, vill jobba för ett multiglobalt företag som producerar skit och åter skit åt människor som sen ska konsumera skiten och alla ska bara konsumera hela tiden och tänker inte alls på att de gör mer skada än nytta och jag vill inte alls jobba åt företag som med all säkerhet använder sig av barnarbete och släpper ut miljontals kilo koldioxid per minut.

Och min föreläsare som är ett praktexempel på en stereotypisk engelsk, vit medelålders macho man är en person som när han kommer hem efter en dag på jobbet sätter sig vid middagsbordet och förväntar sig att maten ska vara framme och redo att ätas och ölen ska vara kall, inte iskall, utan kall och redo att drickas och redo att skryta om hur många aktier han lyckats sälja av och titta vilka dumbommar de andra är som sålde när den var så låg jag visste hela tiden att den skulle återhämta sig ha ha nu kan jag skratta mig lycklig in i graven.

 Och han har en klädstil precis lika som alla andra affärsmän i detta land som inte riktigt vet hur en bra sittande skjorta ser ut och han har på sig de eviga spetsiga lackskorna, för långa kostymbyxor och såklart för stora, vad annars och en polkagrisrandig skjorta med matchande ölmage instoppad och såklart lite vax klet i håret. Och han ser ner på oss som han ska lyfta upp. Hans jobb är att lyfta upp oss och inte ens det klarar han. Det enda han klarar är att skrämma vettet ur en. Han får mig att vilja fly ut till landet, till vår sommarstuga i Axmarby, utanför Gävle och studera växtrikets alla sorter, fånga min egen fisk till middag och tälja tallkottar som jobb.

Gubbe tänker jag.

Och han är inte ens 40.

Gubbjävel.

Och jag smsar pappa för stöd och får svaret tillbaka att han tycker att det är härligt att jag tycker att det är läskigt för läskigt är bra. Och det är inte alls, inte alls, det svaret jag vill ha och jag blir så less och trött och jag vill inte utmanas varje sekund, varje timme, skriver jag och om man ska känna rädsla ända in i graven då tror jag att man levt livet fel? Och jag får ett till svar, lika intetsägande som nästa att det är klart att man inte behöver utmanas varje timme utan en gång varje dag är en lagom dos. ;) 

Och där kände jag, att den här dagen kan få vara över nu.

Det här året kan få vara över nu. Jag går i ide.

Nästa gång jag tänker vakna, är det 2014, ok?

1900 - En gång Ägde Vi Hela Jorden

the growlers

lycka stavas att se sitt favoritband två hela gånger på en vecka. 

 någon som kände någon som kände någon kunde fixa en andra spelning alldeles gratis och ja en är ju inte den som är den som säger nej, liksom.

så jag sa ja.

kvällen slutade med vinst i armbrytning med sångaren i bandet samt att jag fick samtala med nästan alla bandmedlemmar. tveksamt är nog om de kommer ihåg vad som sades och inte sades. men det gör jag!

och det är väl det viktigaste? 

och någon luktar som min kusin på kön till bussen i rusningstimman

som om det bara vore en timme folk ska till jobb och hem och till möten och till en pub för att dricka sig möra och de i skolan som inte förstår inte är med de som har blicken någon annanstans och det kanske var jag idag för jag tänker på gröna äpplen och varför mitt hår känns som ståltråd och mina ben som inte är lika lena som en babyhud och jag lyssnar på vad john lennon sjunger och önskar mig till ett annat årtionde och jag har en grön kesoburk i mitt kylskåp jag glömt ge till en kamrat från göteborg.

utanför bussfönstret pågår det, livet alltså och jag hinner tänka att man inte alls behöver ha sorg i hjärtat för att skriva man kan prata om lycka också eller varför vissa aldrig slutar se så arga ut, le du lever ju fast kanske bara nästan eller varför du som just satte dig på platsen bredvid mig, bussen är tom ju eller varför mina skosnören går upp hela tiden och jag svettas fastän det snart är november och sedan stannar bussen till och här ska jag av visst och jag tar min ryggsäck och lämnar en bit av mig själv på sätet jag precis suttit på.

det var en torsdag och jag åkte till stockholm

för att överraska min älskade lillasyster på sin 18 års dag. en dag som hade planerats in i minsta detalj, hållits hemligt i mer än en månads tid och som alla visste om förutom födelsedagsbarnet själv. och hon grät och jag grät. man kan säga att det var en överraskningarnas dag.

här e hooon

och jag dog stockholmsdöden och var kär i stan, i varje människa i varje gatuhörn. jag drack blev alldeles för full, alldeles för glad, spenderade alldeles för mycket pengar, kramades alldeles för mycket för mitt eget

bästa


och jag trodde, eller jag har trott under en lång tid att jag vill hem. jag vill HEM

men,

sen insåg jag. jag älskar ju London??? det är ju denna stad jag bor i, det är i denna stad jag har mitt liv i och de är denna stad jag har mina allra bästa. min andra familj som har blivit min första familj.

och jag kan för all världen inte förstå hur jag kände, för precis en vecka sen.

Hudkrämen fastnar i mina rynkor

October 23, 2013

Lillemor, 77 år

"Hudkrämen fastnar i mina rynkor."
-Lillemor, 77 år.

Hur vill du att din sista dag i livet ska vara?
– Jag vill vara nybadad, nyfrissad och ha nystädat. Jag ska dofta gott när jag dör.

Hur vill du dofta?
– Lavendel. 

http://www.gamlanyheter.se/post/64857747846/lillemor-77-ar

Moped + vattenslang står det när jag bläddrar förbi mina anteckningar. Vad var det- ja juste ja, en idé till ett blogginlägg jag tänkte skriva häromdan. 

Jag var femton och hade just skaffat moppekörkort. Jag tyckte att jag var rätt ball som hade moppe och allt och spenderade större delen av min ungdomstid med att åka fram och tillbaka runt hela kyrkbyn (den fina lilla byn som ligger i Täby norr om stan) om dagarna. Vad annars skulle en göra när en var femton?  Jo en hängde också. Utanför Ica, utanför tåget, utanför skolan, utanför dagis hängde en. Aldrig hemma hos någon, aldrig på någons fest, utan utanför någon annans fest hos någon en inte kände, hängde en. Detta ständiga häng och ohäng som inkluderade kaxiga tonårstjejer och osäkra tonårspojkar med moppemuche.

Det här blogginlägget ska nu inte handla om tafatta tonårskärlekar utan var mest bara en bakgrundsbeskrivning så en förstår i vilket mode berättelsen är i. I varje fall så en dag skulle jag ta moppen till Ica fem minuter bort. Det var nog en varm sommardag i juni troligtvis, för att romantisera det hela och jag hade blivit ombedd att köpa mjölk och med all säkerhet toapapper. Jag startade min moppe, tog på mig den förbannade hjälmen som förstörde mitt hår varje gång men som mamma alltid tjatade om att jag skulle ha och körde iväg.

Efter två minuter såg jag att det låg en vattenslang tvärs över vägen men jag körde vidare utan att notera något utöver det normala. Efter två minuter till var jag nästan framme vid Ica och hade då på vägen märkt att de människor jag åkt förbi på gatan Stirrade väldigt mycket och jag, 15 år och självsäkrast i världen trodde att det var för att jag var så snygg då jag kom åkandes på min moppe.  Så jag var självklart tvungen att kolla i backspegeln för att konfirmera att mitt ansikte överensstämde med min syn av mig själv. 
Då såg jag, till min fasa någonting bakom moppen. VA I? Någonting hade fastnat bakom moppen. Min första tanke var en ren och skär hjärtattack. Sen insåg jag med skammen upp över öronen  och högröd i ansiktet att det var vattenslangen jag körde på för inte så länge sedan. 

Jag hade alltså åkt genom typ hela kyrkbyn och åkt förbi femton människor mer eller mindre bekanta med mig, med en VATTENSLANG?!! bakom moppen.  

En Vattenslang? VAD I HELVETE? Blir livet inte bättre såhär eller???!

Så jag låtsades som att jag hade satt fast vattenslangen med meningen och fraktat den ända dit och stannade moppen och tog bort slangen lugnt fast jag inombords var skakis . Och satte mig sedan på moppen igen, startade den och åkte iväg. Väl framme på Ica valde jag stirrigt varor och betalade. Jag var fortfarande i chock över att jag alltså åkt genom hela jävla byn med en jävla vattenslang släpandes bakom moppen? Kan säga att mitt självförtroende fick sig en törn och läxan efter denna händelse är att alltid kolla extra noga i backspegeln, en kan aldrig vara söker på att en inte blir förföljd av en bit grön gummi. 

Hennes röst studsar fortfarande när hon glatt kommenterar det kalla men uppfriskande vårvädret. Hon är skyddad från livet. Hon skuttar när hon går fram och ryggen har ännu inte krökts av livets börda. Hon har ännu inte lärt sig om ondska. Om mörkret som lurar bakom varje hörn. Om hur man ska passa sig.

Jävligt noga.

Man ska passa sig för att älska.

För allting har ett slut.

Även evighetstecknet kommer tröttna en dag på att gå i åttor. Och rasera som tvillingtornen den 11e september. Som ett korthus som väntar på den förödande vindpusten som får leken abrupt att ta slut.

Leken kallas livet och kärleken är målet. Ingen får allt. Var dag slits hjärtan isär. Var dag, splittras tusen och åter tusen hjärtan av att de älskat. De har älskat för mycket. Men det syns.  För om man tittar mycket mycket noga i rynkorna ligger spillror kvar. Fragment och minnen av det som en gång var något någon gång. 

Outside Brick Lane Coffee

A not santé man is sniffing an unknown substance from a tiny little bottle, not visible to the public other than me, dressed in striped costume pants, reebok sneakers too old and too used to be called retro and nothing else but a waistcoat on his upper body. It's October and he's standing In the middle of the street. In bright daylight. 

Some, may call him a nutter, and would be disgusted by only the sheer look of him. Some, maybe like me, may look at him and perhaps give him a small smile. Because who am I to judge, his life's miseries and who am I to reject, to discard another persons faith In life I know nothing about? In fact, I will never know what brought him to the exact minute he's standing in front of me and neither will i know about the next. 

Ny kappa. Självförtroendet borde vara på topp. Den euforiska känslan av materiella ting infinner sig aldrig. Den ersätts av saknad. trötthet. trötthet i själen. Varje ord varje mening jag blir tilldelad vägs noga in och placeras ordningsamt in i känslofack. Blir balansen fel slår det illa till. jag trillar dit igen som jag varit så många gånger förr. Minsta skarp betoning och jag kapitulerar. Jag blir känslomässigt bankrutt och får börja om på

nytt. 

idag

idag kretsar jorden kring två månar. en stor och en liten. den lilla månen syns knappt. men den känns.

den bränns som skärselden vid jordens undergång bränner en ondskans själ ner i mörkret. den stora månen å andra sidan, är mjuk och len som en silkeskappa. silke varsamt vävt av det lenaste och sköraste av silkestrådar men starkt, starkare än spindelväv. så starkt att det överlever jordens all ondska världen över. den stora månen överlever den lilla månen dagligen och det är därför vi inte kan leva utan två månar. utan de två månarna och deras dragningskraft finns det inget liv värt att leva, inget liv värt att kämpa för.

I wanna get high on you but you will never let me try

swamped by life. too many books to read, movies to watch, too much history, too many philosphopers to know of, too many parties to attend, too many beers to drinks, too many gigs to see, too much coffee, too many unread messages, too many reports to write, too many empty smiles, too many walls to paint, too many words without purpose, too many people wasting my time.


i


cant

do

this


not.now.

Kämpa. 

In I det sista.

Innan känslorna tar över

In I det sista

Inte visa

Spotta ut leende

Efter leende

Här får ingen komma in

På med skyddshandskarna

Svälj orden du helst av allt

Vill säga

Svälj känslorna

Och begrav dem djupt

Djupt ner

På havets botten

Dit ingen har tillgång

Ingen alls

Men

Du.

Du är ju redan där

Nere

Med mig

Du har varit där från början

Kämpa

Trassla av dig kläderna

Av

Av med masken

Av med skyddet

Som skyddar det inre

Det sköra inre

Som närsomhelst

Kommer att brista

Livet är bräckligt

Jag leker med livet

Och Sover med döden

Vem vinner?

Ja

Sorgen är en sömmerska som med vassa nålar och stark björntråd botar de revor och hål i människosjälen döden sliter upp; hon är förvisso hårdhänt, hennes nålar sticker illa och hon arbetar understundom långsamt, men när hon äntligen biter av den sista tråden är trasigheterna någotsånär helade fastän stygnen alltid fortsätter att synas.

Lars Sund 
Ur boken "En lycklig liten ö" 

det är onsdag morgon

och den isande vinterkylan ligger i luften. trötta ögon trötta människor överallt och vinden smeker sitt lenaste kring rödrosiga kinder. jag har ny vinterkappa och köpt nya underkläder men ingenting kan muntra upp det ständiga moln av trötthet som hänger över mig. livet händer överallt, i huset, på bussen, i skolan, klockan fem på en efterfest, men vill på något sätt inte korsa min väg och ta med mig på resan.

Jag blir kvarlämnad som en använd trasa ingen vill ta i. Som han som blev vald sist på gympan i fyran står jag kvar och skamset tittar på när de andra leker.

Livet, kallas det visst och jag kan inte reglerna.




Trött ge mig
En banan
Så jag kan ta mig upp
Upp på banan
Jag vill leva
Inte överleva
Röra mig
Inte stå still
Och trampa
Där fötter aldrig
Rört mark

London view 11.23

do you remember

Ett ord. en mening
En cigg. ett rum
En säng, alldeles för stor
Alldeles för ensam
För mitt eget
Bästa

Sanity is not around
Come here and make my body ground
Ground to my heart
Chained in black
Never come back

Tristam Lansdowne

this is just... aaaaahhh 

i år är året

första dagen på sista året på universitetet. det var kul, jättekul till och med och känner mig mer motiverad än jag någonsin varit förut. kan ha varit för alla nya människor som faktiskt verkar ok och mer öppna detta.

detta år ska jag: köpa fina anteckningsböcker, vara så.himla.organiserad.i.allting, vara mer delaktig i föreläsningarna samt ABSOLUT inte hamna i vanan att komma hem och däcka i två timmar för att sedan vakna upp med dregel över hela tröjan och inte veta vem eller var jag är.

undra hur många veckor, eller snarare dagar det kommer ta innan jag dras ned i mörkret igen och börjar hata varenda atom av skolan och allt som har något att göra med det. ja ja

bara positiva tankar baaaaaaaaara positiva tankar. andas in. andas uuuuuuut

det här blir bra. det här blir BRA!

intalar jag mig själv, skriver detta inlägg och sedan sakta men säkert ger in för den varma och mjuka sängen, sluter ögonlocken och vaggas in i drömmarnas tystnad.

en observation

alltså. jag måste dela med mig av en observation jag gjort. ett litet projekt jag haft sen jag var mindre. bara i mitt huvud förstås. och du som läser, läs till slutet för det är en lång text, läs och lämna sen en kommentar om du också varit med om liknande?!?!?

jag ska ta det från början. när jag var tolv och gick i högstadiet så brukade vi ha spanska utbytesstudenter över i några veckor per år. detta skedde hela högstadiet och sedan även i gymnasiet.

varenda gång de kom gåendes i korridoren så efterlämnades alltid en speciell lukt. alltid. jag kunde gå i korridoren, vara i min egen värld medan jag plötsligt kände en svag vindpust, identifiera den som " de spanska utbytesstudenternas lukt"  som fick mig att titta upp och såklart var det dem. varenda gång.

den här lukten är väldigt speciell men den är inte något negativt. tvärtom är det en behaglig lukt, men som jag aldrig har stött på i sverige eller någon annanstans. det är en tvättmedelslukt (eller möjligtvis sköljmedel) och jag tycker verkligen att den luktar gott!

vidare under hela högstadiet och gymnasiet så har den här lukten uppkommit då och då. och det har alltid vara samma människor. spanska utbytesstudenter. som förmodligen har tvättat sina kläder hemma och sen begett sig till sverige, utan att tvätta här. eller de kanske tvättade i sina hotellrum men hade med sig eget tvättmedel. vad vet jag.

jag har även varit på semester i spanien vid många olika tillfällen och jag tyckte verkligen att precis alla. alla luktade likadant. sjuk tanke, tänkte jag. att ett helt folkslag luktar likadant. är det möjligt? är det möjligt eller har jag blivit tokig?

i varje fall. jag slutade gymnasiet och bestämde mig för att plugga i london. okej. när jag under mitt första år bodde på ett studentboende träffade jag många spanjorer som jag kom att bli nära vän med. och det var inte förrän efter några månaders vänskap som det slog mig. de luktar inte likadant som spanjorer brukar lukta. ingen gjorde det.


sen


en dag, hade min vän andrés precis kommit tillbaka till london efter en sväng hem till spanien. jag kramar honom och andas in. vänta, va? jag andas in igen för att dubbelkolla och kan konfirmera min teori varpå jag frågar honom, du, har du tvättat den här tröjan i spanien? han svarar: näe, min mamma har och skrattar, på ett oerhört spanskt vis: jajajajajajajaja.


världsordningen är återställd och denna händelse fick avsluta detta livsprojekt som har följande slutsats: det är någon komponent i tvättmedel eller sköljmedel i just spanien som är annorlunda jämfört mot svenska och engelska produkter. vad det skulle kunna vara är en historia för sig och den researchen jag gjort hittills som består av att skriva in spanish+detergent+contains i google och sen trycka enter har inte gett några bestående resultat.

min teori är att det skulle exempelvis kunna vara sättet de tvättar på, vattnets hårdhet blandat med tvättmedel som är annan styrka eller att luftfuktigheten tar fram lukter som bara kommer fram i spanien. eller så skulle man kunna argumentera att staten egentligen tagit livet av hela sin befolkning för att sedan väcka dem till liv igen för att kunna vinna bossen på level tio i crash bandicoot så att hela landet består av övervintrade zombies som alla döljer sin liklukt genom att tvätta med zombietvättmedlet Zooomb Fresh.

det skulle kunna se ut ungefär såhär: ( ja källan är från google)

det ska egentligen finnas en bild till texten för dig som inte pallar läsa så mycket, titta, till och med den där jävla rubriken är för lång.

onsdag kväll och jag frida och fridas meränvänsomhongillarsåmycket adam är påväg till en spelning. bandet för kvällen heter La Femme och är ett franskt elektro pop band jag på något sätt lyckats fastna för; resultatet av för mycket youtubesurfande. ett av de bättre gig jag sett på länge som bestod av en timmes ren lycka och dans. under hela giget kunde jag verkligen inte komma på något som skulle kunna vara bättre just då än att röra kroppen till ryckig fransk elektro där man inte förstod ett ord om vad det sjöngs om.

om det skulle bli bättre?

tja, efter många strategiskt rökta cigg/casual konversationsöppnare så som - kan jag få låna tändare? med diverse bandmedlemmar lyckades jag (vi) få äran att hänga med bandet efter spelningen. om jag var glad? lycklig?

svaret på den frågan är ja och kvällen blev ännu bättre när jag (ensam) också fick hänga med på efterfest med alla i bandet samt diverse franska kompisar. slutet på kvällen är en historia för sig och med utomstående ögon kan den betraktas som en aning tragisk då den innefattar lite för många öl som skulle kunna anses vara för bra för en 21 årig tjej, samt ett perfekt placerat handfat i en hall.

men.

jag fick hänga.med.bandet.

så

jag var nöjd

och gick och la mig med ett leende på läpparna (trots mindre bra avslut)






kvällens positiva iakttagelse: franska pojkar i band är snygga att se på
kvällens mindre bra iakttagelse: snygga franska pojkar i band kan ingen engelska samt ingen annan från frankrike heller.


snipp snapp slut
detta är mathildas avslut

x


(update: utifall att någon skulle tror att jag tror att ingen i frankrike skulle kunna någon franska - det var bara i det ögonblicket det kändes som så, annars har jag ju faktiskt en del franska kompisar och vi kommunicerar ju faktiskt på engelska)

dagens fasjion hate

sådana här skor. herregud. detta är något jag aldrig kommer klä mina fötter i.

a l d r i g  i  l i v e t.

okej, jag fattar. de är säkert jättebekväma. men något så fantastiskt som sneakers ska inte behöva korsas till en av de fulaste skohybriderna världen någonsin skådat.

varsågoda hälsar your fashion guru. 

not my words

a poem by keaton henson who also happens to be a very very very good (lacking of adverbs other than good here. has always been my problem with the english language) musician as well.

cause i lost my job two weeks before christmas

en dikt om ingenting

Vem är jag

Vad är jag

Tankar virrar som äckliga duvor kring den sista brödbiten på Sergels torg

Dem går in i min kropp

In i mitt djupaste inre och undrar

Vem är jag

Vem är du

Du som påverkade mig för ett ögonblick

Tiggarmannen vid Shoreditch som ängsligt frågade om mynt till parkeringsautomaten

Men som jag såg igenom sekunden hans ögon mötte mina

Han visste

Jag visste

Vi båda visste

Att hans öde var försent

Det var försent att hjälpa

Alls.

Han är fast bland två telefonboxar mellan Boxpark och Old street.

För evigt är han dömd

Och kommer inte därifrån. 

!

Nu är jag glad!Nu är jag ledsen!kär!upprörd!berörd!!!!!!!!!livet ter sig som utropstecken. här finns inga fina och lugna komman som binder ihop livet på ett elegant sätt, här finns inga punkter som sätter slut på en mening och påbörjar nästa. det finns endast !!####?¤?%#%&&/(()%)


varje månad.samma sak. jag tror varje gång att jag är deprimerad/har något allvarligt fel. men efter ett tag av självömkan och tröstäteri slår det mig. vänta, vilken dag är det? Jaha. JAHA. jag ska alltså ha mens.

MENS.

igen.

precis som förra månaden. och månaden före det och månaden före det.

och med MENS kommer denna ständiga pms.

jag lever i en explosion av känslor där minsta lilla får bägaren att rinna över. och när den där jävla bägaren rinner över, droppar det inte, utan det sprutar. det sprutar tårar som när blåvalen ejakulerar ut 300 liter sperma varje gång hen får utlösning. jag går en emotionell balansgång där varje ord, varje b o k s t a v, tas in och vägs noga, där en mening som inte hade någon relevans helt plötsligt får en livsavgörande betydelse.

jag ringer mamma och hulkar i telefonen och hon kommer med lugnande ord och som vanligt med historier om hur det går med sina gurkor och tomater i trädgården och ger mig en detaljerad beskrivning av vilken färg vår nya ytterdörr har. det känns genast lite bättre. livet känns inte lika hopplöst och för en stund förvandlas stora Mathilda till lilla Mathilda som ligger i mammas famn och får en kram som luktar bara som mamma kan lukta.

en kram av mamma. fina mamma som jag varit så osams med i så många år. som har varit extremt jobbig, oförstående, galen, arg, på mig och som jag haft så många onödiga dispyter med. det har tagit oss ett bra tag att ens kunna vara under samma tak under en hel timme utan att drabba samman över en skitgrej. det har nog tagit en flytt till london för att inse. att det var precis det som behövdes. och, som man säger här i englandet, har jag insett att : absence makes the heart grow fonder.




cheesy, jag vet. men fan, det får bli så ibland.

hej

det är söndag och jag har blivit tillsagd av min kära lillasyster Cajsa att berätta vad det är jag gör i London egentligen. tja, för att vara ärlig: Inte mycket. har de senaste veckorna jobbat fulltid, vilket jag kommit fram till är JOBBIGT för lilla mig som absolut inte är van vid detta rätt fysiskt krävande arbete som består av 10 timmar serverande kunde kaffe eller vad de nu behagar - utan rast. hade jag bott i sverige hade jag nog kontaktat facket eller liknande men verkligheten är annorlunda. fast jag vill absolut inte klaga, det handlar nog mer om att jag inte har vanan inne. jag har alltså jobbat på dagarna och sen har det oftast slutat i en planerad powernap på exakt 37 min som enligt experter av okänd källa ska vara den ultimata vilan men som också oftast slutat i en två och en halv timme lång dvala som man aldrig riktigt återhämtar sig ifrån.

vidare har jag provat att ta en meditationskurs på ett buddistcenter vilket kändes jättebra och något jag tänkte fortsätta med. har även varit kattvakt och ätit mig mätt på goda mögelostar hos min pappas tjej, varit på en fotografiutställning om Kuba av en söt kille som kom in en dag på cafét och frågade om han kunde sätta upp en affisch för att promota hans första utställning. självklart fick han det. han fick också på köpet fem svenska tjejer som kom och berömde hans konst efter tvång av mig.( han var faktiskt bra) i utbyte fick vi gratis öl och cider. tack för det!

tja, inte mycket mer att säga. update kommer om mitt spännande londonliv snart. på torsdag ska jag nämligen till en festvial, Bestival och efter det utlovas mer spännande historier om exempelvis festivalhångel eller hur jobbigt det kan vara att sova i tält.


stay tuned x

apropå inget.

Du e rätt sjysst. skrev jag. på en gul post it. och gömde den någonstans bland röran på hans köksbord. och jag hoppas, jag hoppas på att när han läste det, så kändes det något. något litet. är allt jag begär. jag vill beröra. jag vill beröra dig. jag vill få dig ur balans. 

fredag och ledig. jag och min kära frida ska gå och kolla på en klänning som frida ville ha. ja vi tänkte bara kolla på den och sen gå tillbaka. skoja. näe men har inte riktigt råd att ta buss hela tiden så det blir mycket promenader nuförtin. det är ju så skööööönt att gå va. frisk luft åååååh så skönt. så får man motion också. får man intala sig själv. fast det enda man vill är egentligen bara att hoppe på den där bussjäveln. men istället får man kasta stolta blickar till människorna inne i bussen: HA jag går, kolla vad mycket miljövänligare jag är, kolla, kolla bara vad mycket motion jag får och hur mycket pengar jag sparar va, HA, tji fick ni, era jävlar och så hytter man med näven.


näe. så gick det inte riktigt till. men nästan.


Living da dreaaaaam

här är hon i varje fall. frida.

ett meddelande som inte vill öppnas. jag vill inte. inte just idag. jag vill inte bli nådd, låt mig bara vara.

näe

jag kommer nog aldrig bli en person som beskriver livet som toppen.
- "hur är läget? jo det är toppenbra, själv? livet är tipptopp, toppen tjohoooooooo!jaaaaaa!!!!" säger hon och avslutar konversationen med ett ansträngt leende och tomma ögon. ett leende som efter några sekunder förvandlas till ett grin. hon vänder sig om och ser sin egen hånfulla spegelbild stirra tillbaka på backluckan av en grå saab. hon går hem, stänger igen dörren efter sig, dubbelkollar låset och rasar ihop på hallgolvet.


 och livet är faktiskt inte.alls.toppen.

its in the air

i felt it today. its here. something in the air.

the wind is slowly breezing its way around the world in a different pace, it has changed its rhytm. towards a new course its steering its ship. i felt it today. and this time i am ready. this year i have never been so ready. ever.

 i welcome you, Autumn. i embrace you with my open arms. bring.it.ON.

just a beautiful song, that captured my mode this evening.

tuesday

went to a gig in a garden yesterday. my newest acquaintance, the lovely girl who created my new and very short haircut took me to this hideaway in the middle of Dalston. a small garden decorated with flowers, candles and fairy lights. FAIRY LIGHTS! i do not need to go into further detail, you get the awesomeness factor. summer in london does not get any better than this. both me and lovisa, my flatmate, fell in love with the lead singer. who had no idea of his pure and simple beauty. anyhow, the perfect tuesday night. 

this photo does not justify his beauty. but its him to the left.

current obsession

it was raining that night

when i met you. you were never on my world map. you were never on my mind. but slowly, you took a firm grip of my sanity. you took it, you demanded it, you stole it. suddenly you were everywhere. without my knowledge. you were there all along. from the beginning. you played with my mind. like a demon you overtook me, my brain, my body.


it was easy.


like stealing candy from a five year old. easy peasy. and the world was all yours. outlined by your feet. you could do anything. and you did. you did.


a burning fire that never went out, it only kept going. stronger this time. much stronger.





i was playing with fire and i got burnt.

its a boy!!

used to be a part of this s***

Iphone notes May 5th 2013. 

I am floating around in the dark and my soul is nowhere to be found.

I have lost my anchor.

I have lost my hope.

I am in a nomansland where nothing exists. still, one could argue emotions are not available here but oh, how they are stronger than ever. they come and go as they please, leaving miserable, broken traces everywhere. 
They come like a shining rocket sent from the us army ricocheting onto every fragile peace of the human body and finally they explode in the centrepiece of what once used to be a functioning heart, causing greater damage than one could imagine, 
and just like that, 
they disappear again. 

leaving clouds of emptiness,
pieces of something that used to be whole,
are now molecules in the sky.

det är lördag

det är lördag och hela jag är idag en enda stor explosion av känslor. glad, ledsen, upprymd, förvirrad på en och samma gång. har på senaste tiden blivit förvirrad av detta land. känslor som rörts upp och tankar jag inte alls trodde jag skulle tänka. kommer jag vilja stanna i detta land när jag pluggat färdigt eller ska jag vidare, vidare till något nytt eller ska jag till och med flytta hem? jag som flyttade, endast 19 år gammal, ensam till ett annat land. man skulle nästan kunna säga att jag flydde. eller det var mer som att jag gick fort. fort som fan. utan att vända mig om. utan att vända mig om och förstå vad jag lämnat rymde jag till en ny värld, en ny verklighet. ett nytt liv. flydde från allt som tyngde ned mig. jag ville bli en lättare, smidigare version av mig själv. en klokare person. jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag minns första dagen i mitt nya hemland. fylld av spänning och förväntan. nytt språk, nya människor, nytt hus. jag älskade det. från första stund så Älskade jag det. Jag älskade varje sekund. jag älskade sönder detta land. varje steg, varje andetag var mitt och ingen annans och ingen kunde ta det ifrån mig. jag trodde jag aldrig någonsin skulle ha en tanke på att flytta hem. i varje fall inte på en fem, sju år. jag var säker på min sak. jag hade aldrig varit så säker på något i hela mitt liv. det var här jag skulle stanna. göra karriär. skaffa familj. jag har nu varit här i två år. två hela år och jag har inte tvekat en enda gång. men nu. en enda resa hem till sverige och hela min värld har rubbats. under åtta dagar i sverige har en annan känsla jag aldrig känt förut byggts upp. å t t a d a g a r. och allt är förändrat. en känsla jag inte alls vill känna, men som jag inte kan ignorera. en känsla jag inte kan utesluta ur mitt liv. jag är tvungen att öppna upp för den. bearbeta den. Den Stora Hemlängtan. jag längtar alltså hem. hem till stockholm. jag längtar hem till fina stockholm. jag längtar hem till fina stockholm, fina sverige, fina människor. jag vill höra svenska vart jag än går, jag vill jobba på svenska, jag vill dricka svindyr öl jag inte har råd med, jag vill bli alldeles för full på klubbar jag inte kommer in på och jag vill betala 200 kr för att komma in på fotografiska. jag vill för första gången på länge hem. Jag vill Hem.

godmorgon världen jag ger er min sköna frida och ett regnigt tisdagslondon

Utsikt från min säng

Jobbobservation

Jobbade igår. För dig som inte vet vem jag är jobbar jag deltid på ett café i London. i normala fall studerar jag, ska börja mitt tredje år i september men just nu har jag sommarlov. Det är ett litet café där golven är sneda, toan inte fungerar som den ska och det inte finns några regler i hur man gör. Nu presenterade jag inte det i dess bästa ljus för jag måste tillägga att det fungerar faktiskt.väldigt bra till och med. jag gillar att golven knarrar när man serverar kaffe och jag gillar att göra maten som jag vill. jag gillar att det ibland tar slut på ingredienser, kanske gör det det alldeles för ofta, och jag gillar mina stammisar  som består av bla. en sked täljande man som ser ut som tomten redan men förmodligen bara är tjugofem eller tysktalande hipsters som inte kan engelska fastän de bott alldeles för länge i detta land.

jag, som måste ha fasta rutiner för att klara av en vanlig vardag kom till ett ställe där rutiner bara var något man såg på film. det var som att jag svävade på en egen ö i rymden och inte hade något ankare så långt ögat kunde nå. det fanns inget rätt eller fel, det var sådant som hittades på på vägen till dit vi skulle. "I just make it up as I go along " sa min chef. till mig var det som att ge mig luft och säga: SKAPA! alltså helt omöjligt. för mig alltså.

nu, efter ca en månads jobb, har jag vant mig. till och med ön har skaffat sig rutiner och en fast parkeringsplats. sedär, det gick ju bra tillslut. det löser sig. faktiskt.

juste, jag kom av mig. jag skulle ju berätta om en observation jag gjorde på jobbet. alltså denna observation har ingenting att göra med någonting. bara så du vet. det var bara något litet jag fastnade för som jag tänkte dela med mig av. gilla det eller gilla det inte. en man iklädd fotbollskläder med matchande eftersvett som rann längs med tinningen satt utanför och hade beställt en espresso. en dubbel espresso var det nog bestämt. jag, som gammal fotbollspelare tycker alltid det är intressant att prata fotboll. inte om fotboll som man ser på tv, utan Känslan I Att Spela Fotboll. Den känslan. och jag gillar väldigt mycket att höra om andras Känslor till samma ämne som jag älskar så högt. jag sneglade ut på honom, för att invänta det rätta ögonblicket till att skapa kontakt. vårat cafe är som ett enda stort fönster som vetter ut mot gatan, därav det fyndiga namnet Window Cafe. Anyways. Jag sneglade ut på honom, och nyfiken i en strut som jag är, ser jag då att han sitter böjd över sin iphone och skriver något i sina anteckningar. jag, som verkligen är Nyfiken, kunde inte låta bli att Stirra lite mer på vad han skrev och ser då rubriken: Thoughts About Love. genast kände jag mig generad för att jag hade varit så Nyfiken och slutade genast att stirra. jag kände mig dum som hade kommit så nära någon men ändå så långt borta. jag kände mig dum som grävde i hans djupaste inre som han inte hade gått med på. men jag kunde ändå inte låta bli att tänka tankar såsom: är han kär? vem är han kär i? är han olyckligt kär? är han författare? eller är han endast en man med så mycket tankar om livet att han var tvungen att sätta sig ner och skriva ner dem på närmsta cafe med en dubbel espresso innan han skulle explodera? har han tjej? vad tänker han om kärlek egentligen? vad är kärlek? hello. HELLO. ropade någon och harklade sig långt borta. jaså. mina tankar var någon annanstans men jag var tvungen att vakna upp från dagdrömmandet. hon ville visst ha en kaffe. A COFFE PLEASE! a skinny one. any sugar? yes, two please.okej. visst. here you go, thats two pounds please. thank you. bye! när jag vände mig om, för att fortsätta mitt dagdrömmeri, hade han gått. mannen med djupa tankar om kärlek iklädd zlatans psg fotbollsuniform. mannen som nog känt någonting någon gång.

Trodde aldrig detta skulle hända

Men nu har jag börjat blogga. Jaså jaha blogg.Men vad trevligt. Tycker du som läser, skummar över rubriken och klickar snabbt vidare och har inte alls lämnats med en känsla av det du just läst. Du kommer för alltid att glömma de ord som någon någon gång tagit ifrån sitt allra innersta och delat med sig av. En tanke som faktiskt för en gångs skull blev nedskriven. Den här gången. Den här gången har du glömt när någon annans ord blir lästa istället och någon annans tankar blir ditt avtryck till mänskligheten.

Kanske du blir berörd av denna låt istället. Ja precis. Denna låt får symbolisera mitt första avtryck i cyberspace.


http://www.youtube.com/watch?v=tZftnU7PG08