Tankar kring mig själv jag letar svar på. Kanske är det så att du sitter på dem och vill vara vänlig att ge mig det jag smäktat efter så länge.

Och jag råkade ta/göra ett fel beslut, som så ofta nuförtiden. Och jag gjorde något jag nog inte borde göra som endast skadar mig själv och egentligen helt går ifrån mina egna moraliska principer men jag tänker att fan, vad ska man göra då? Sitta och vänta på att livet ska hända per automatik? Men tänk om det inte gör det då? Då Måste Man Skapa Sin Egen Verklighet annars finns ingenting längre.

Och jag får en åthutning av underbara och kloka Frida som tycker att jag tar fel beslut, som alltid. Och jag är benägen att hålla till hundra procent med och jag är mycket medveten om fel-besluten jag tar och jag kan med hundra procent likväl förstå varför jag gör det. Det är nästan så att jag vill göra fel. Ett skadebeteende måhända, för att kanske bygga upp en illusion av mig själv. En egen liten glasbubbla där jag kan göra vad fan jag vill. Jag vill skapa ett oorganiserat liv kring mig själv och bortse från alla rutiner och beteendemönster som jag så fint byggt upp. För att testa nya gränser och försöka förstå mig på saker jag inte borde vilja förstå mig på. Kanske är det så att jag rent utav är uttråkad. Men att leka är farligt för förr eller senare förvandlas lek till verklighet. Kanske är det så att jag letar efter något i andra jag saknar hos mig själv. Eller tänk om viljan att förstå, endast bottnar i viljan att förstå mig själv med hjälp av andra människor som redskap?
Eller tänk om jag endast försöker nå till andras världar, för att glömma min egen för en stund. Egenskaper som jag själv har som jag vill försöka hitta i andra människor. Men ingen verkar ju vara som jag? Det är som att min själ (klyschigt ja, men själ var det enda jag kunde förmå mig att skriva för jag vet inte vad som finns inuti mig, så jag valde det som kom närmst) inte har något ankare och driftar iväg och ingen bit av mig själv lyckas vilja fastna i någon annans. Den biten jag saknar, som gör att jag inte är hel riktigt ännu, kan endast bli fullbordad med hjälp av en annan medmänniska. Utan den sista biten, kommer jag för alltid gräma mig över min existens. Vrida mig i undran. Aldrig ångest, endast undran. /TÄNK OM, /TÄNK OM,/ TÄNK OM-TANKAR/ Snälla försvinn, det finns bara här och nu, ingen gårdag, ingen morgondag/.

För människan är skapt att vara med andra människor, ett sällskapsdjur. Som John Donne så fint satte ord på: Ingen människa är en ö och någon annan som sa, eller som många andra sagt; Ensam är fa-an aldrig stark.

Men jag undrar, ibland vill jag vara en fucking öde ö i söderhavet med mig själv som allenast styrmankvinna.
Och det är vad jag tänker göra om tre veckor. Jag måste åka tre dagar till en stad jag inte känner till, ensam. Jag måste. För att kunna skingra alla dessa tankar jag har. Alla dessa förbannade tankar som kommer. Som om någon skruvat av ett lock på en rätt så fin men alldeles för trång glasburk där jag förvarat alla mina tankar. En känsloburk som nu forsar såsom Pite Älven forsar genom Sveriges Norrland. Och det tar aldrig stopp.

Vad gör man? Va?va?va?

Vad gör man?

Inget. Man låter världen passera förbi ens ögon. Livet händer likt en tv man slötittar på med låg ljudvolym medans man stökar omkring i köket. Och därigenom kommer jag tillbaka till mitt eget argument om att skapa min egen verklighet även fast det skadar mig. För annars är livet som bortblåst och jag kan återgå till att förstrött titta på den där tvn medans jag steker min äckliga falukorv med ketchup och vattnet med pastan som redan kokar över och bränner sönder indukstionshällen som kostade tjugotvåtusen kronor på kredit.