Den bästa stunden på dagen

Är efter frukost.

Efter att jag tagit på mig kläderna jag inte vill ha på mig men inte orkar bry mig om på grund av prioriteringarna bekvämlighet och värme och efter jag lagt en snabb men effektiv makeup som tar mig exakt tre minuter och suddar ut det värsta av tröttheten som alltid infinner sig som på beställning när jag ska gå upp. Typiskt. Och efter att jag slängt i mig frukosten och efter att jag troligtvis svurit åt mig själv för att jag alltid är sen på samma exakta klockslag. Som att någon inprogrammerat människan Mathilda att vara konstant fem minuter sen. Kanske är det alla andra som är tidiga?

Och efter allt det, efter allt, infinner sig Vardagens Bästa Stund. Stunden då jag slår mig ned på buss 149 och halar upp min älskade telefon och sätter på Soundtracket Of My Life och stänger ute resten av världen. Då livets teater slås på.

Och vart jag än vänder mig ser jag trötta ögon och trötta röster. Prasslande chipspåsar och torra vinterhänder som gnids mot varandra. Mina ögon möter någon annans, lika intetsägande och tomma som resten av mitt kroppsliga uttryck såhär dags. Jag slår mig ned bredvid en högljudd man som uttalar sina konsonanter hårt och aggressivt i telefonen på ett språk jag inte känner igen. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad som tog honom till just buss 149 denna morgon och vem och varför personen i andra änden inte är hans nästa.

Min dagliga resa fortsätter sedan ned i tunnelbanans värld där mina tankar viras in tillsammans med andra kroppars klibbiga värme. Under sommaren brukar jag undvika tunnelbanan just på grund av det, men på vintern värmer det skönt på något sätt. Där nere där varenda en får kämpa för sin existens. Är man inte tillräcklig snabb kan det vid rusningstid hända att fem tåg hinner åka förbi om man inte tar mod till sig och armbågar sig fram. När jag först flyttade till London för två och ett halvt år sedan lät jag artigt alla gå före innan jag själv klev på. Men ingen gjorde detsamma för mig. Så då slutade jag med det och till sist har jag endast blivit en i mängden. En som enbart kämpar för sitt dagliga leverne.

Min resa till universitetet tar fyrtiofem minuter, trettio om jag har tur och hinner innan nioruschen. När jag väl är framme i skolan och stiger in i föreläsningssalen tar Den Bästa Stunden På Dagen abrupt slut. Men det gör inget, för jag vet ju att, den kommer komma imorgon också.