-

-
Jag sprang. Jag sprang i regnet, kryssandes mellan leriga vattenpustar, förbi det bruna tegelhuset med små fyrkantiga fönster, rundade den nu tomma parken, för att hitta dig. Jag letade överallt. Mina skor, mina nya byxor i mörkblå sammet blev sörjiga av den snöblandade leran som aldrig, hur mycket det än regnade ville rinna undan. Det var en sen eftermiddag och dimman, denna ständiga dimma, var ovanligt kompakt och fyllig. Det låg något i luften. Denna dag var inte som alla andra dagar. Det var en sen eftermiddag och dimman gömde fortfarande den smutsiga staden. Mig med. Och dig med. Endast håliga ansikten kunde skymtas vid busshållplatsen vid världens ände men ingen var du. Du som får mig ur balans utan att du vet. Jag är nog glömd, undangömd och förpassad till minnenas värld. Ett minne du kommer snubbla över någon dag när du hör en låt eller känner en lukt som får dina nerver i hjärnan att för en millisekund reagera. Som en osynlig bit i asfalten som sticker upp och du snubblar till och kanske vänder du dig om för att titta på vad det var som fick dig ur balans för en sekund. Men där var inget, och med ens har du kommit på andra tankar. Tankar som inte inkluderar mig. Som kanske aldrig någonsin gjort det.

Jag stod utanför ett igenimmat fönster, med hjärtat utanpå tröjan, med andan i halsen och blodet som pumpat mitt ansikte rött. Jag visste vad som pågått men jag ville inte se. Jag hade vetat det alldeles för länge, men det fanns en liten gnista kvar och det var det jag levde på. Jag hade tagit ett fast grepp och vägrat att släppa, vägrat att inse. För finns det den minsta lilla gnista kan det starta en eld. Om hoppet är det sista som lämnar är jag din tills jorden går under.

Jag stod utanför och såg det som inte fick ske. Vad som helst utom det. Vad.Som.Helst. Men jag kom försent. De hade redan fått glittrande ögon och deras kroppar sökte sig redan automatiskt till varandra. Jag skulle givit tusen, och åter tusen bitar av mig. I utbyte mot hon som nu är jag. Var jag.

Nära men så otroligt långt bort. I samma stad, i samma land. Samtal som aldrig bli gjorda och ord som aldrig blir sagda. Min verklighet existerar inte i din. Jag röker inte ens längre men mina cigaretter är slut, mitt hjärta likaså. Det gör ont att acceptera den hårda och osminkade sanningen. Idag är en sanningens dag och idag får huvudet styra över livet. Huvudet vet allt om den nakna sanningen. Det är den nyktra, pessimistiska ärkeängeln som övervakar varenda steg jag tar som någonstans säger till mig att gå och lägga mig. Imorgon är en annan dag som inte är idag. Ingen dag kommer någonsin att bli som idag. Aldrig. Det är över nu. Jag uppträder lydigt, som en väl tränad agility hund, sätter en fot framför den andra likt en robot och sjunker till sist långt ned i den bottenlösa sängen. Jag somnar fort och drömmer en drömlös sömn.

Med ens har även denna dag försvunnit, som den gör var dag, och ersatts med en ny. Och livet fortsätter sin långa resa mot odödligheten och undergången.
-