Att studera något man inte vill eller inte alls, det är frågan.

Har endast några få dagar kvar tills jag börjar studera på helvetets förgård igen. I mitt huvud sker dagligen en ständig kamp mellan vad jag gör och vad jag egentligen vill göra. Dödskampen. Känns det som. Om någon frågar, som så ofta nuförtiden, varför jag gör detta eller vad jag ska göra efter jag tagit examen, har jag aldrig ett svar förberett. Jag slingrar mig ofta, kommer med ursäkter och svarar undvikande på frågan, bollar över bollen fort till någon annan så att ingen hinner reflektera över meningen som just lämnat mina läppar. För jag vet inte. Jag.Vet.Inte. Och om någon ställer en följdfråga och frågar varför jag spenderat tre år av mitt liv att studera något jag känner extrem resistens inför, kommer svaret också bli: Jag.Vet.Inte. Alternativt kommer jag att påbörja samma diskussion med denne oerfarne lyssnare som jag har varenda eviga dag med mig själv och mitt inre. Och denne oerfarne lyssnare kommer aldrig att kunna förstå. Ingen förstår. Inte ens jag själv. Många frågar och jag har inte ett endaste svar att dela ut. Den enda känsla jag haft genom denna tre års långa plåga och val av väg är endast likgiltighet. Jag kunde inte bry mig mer och jag kunde inte bry mig mindre. Även fast detta är gällande mitt liv och mina val flyter jag bara med denna melankoliska våg som tar mig någonstans jag inte alls vill bli tagen till. Och jag förmår mig inte att stoppa båten, tåget, flygplanet som tar mig så långt ifrån mina egna drömmar som möjligt. I samma stund jag påbörjade mina studier för tre år sedan, gled jag och allt jag ville, sakta men säkert ifrån varandra och allt vi kunde göra var att skymta varandras konturer i horisonten. Idag, tre år senare börjar konturerna ta form mer tydligt och jag känner en ambivalens och ett uppvaknande gentemot mig själv.

Enligt oxforddictionaries.com är ambivalens ett adjektiv och kan definieras som:

"having strong mixed feelings or contradictory ideas about something or someone"

Det är som att jag precis har vaknat ur koma och kommit till insikten och känslan av att något är fel i mitt liv. Det finns en stor pusselbit som inte passar in. Inte alls. Min solida och genomgående likgiltighet har plötsligt förvandlats till ambivalens och jag antar att det är bättre att känna starkt än inte alls. Någon skulle kunna argumentera att lösningen på problemet är simpelt: hoppa av utbildningen och gör något som gör dig lyckligare. Likväl är jag en person som står ut med vad det är jag har skapat och eftersom jag helt saknat passion och gått per automatik har jag valt att avsluta det jag påbörjat. 

Så,  om en måndag om 3 månader och 18 dagar, exakt 108 dagar, kommer jag att komma fram till ett vägskäl, en milstolpe i mitt alldeles för unga liv. Ett stort sådant. Jag får/ har tagit en examen ifrån, som jag brukar beskriva det när någon frågar: "Ett-Franskt-business-universitet-som-har-campus-i London-som-du-säkert-inte-hört-talas-om,-nej-utbildningen-är-på-engelska-inte-franska-:Grenoble-Graduate-School-of-Business'".

Den 28 April 2014 är jag fri. 

Fri tillslut.