MATHILDA

och någon luktar som min kusin på kön till bussen i rusningstimman

som om det bara vore en timme folk ska till jobb och hem och till möten och till en pub för att dricka sig möra och de i skolan som inte förstår inte är med de som har blicken någon annanstans och det kanske var jag idag för jag tänker på gröna äpplen och varför mitt hår känns som ståltråd och mina ben som inte är lika lena som en babyhud och jag lyssnar på vad john lennon sjunger och önskar mig till ett annat årtionde och jag har en grön kesoburk i mitt kylskåp jag glömt ge till en kamrat från göteborg.

utanför bussfönstret pågår det, livet alltså och jag hinner tänka att man inte alls behöver ha sorg i hjärtat för att skriva man kan prata om lycka också eller varför vissa aldrig slutar se så arga ut, le du lever ju fast kanske bara nästan eller varför du som just satte dig på platsen bredvid mig, bussen är tom ju eller varför mina skosnören går upp hela tiden och jag svettas fastän det snart är november och sedan stannar bussen till och här ska jag av visst och jag tar min ryggsäck och lämnar en bit av mig själv på sätet jag precis suttit på.