Den bästa stunden på dagen

Är efter frukost.

Efter att jag tagit på mig kläderna jag inte vill ha på mig men inte orkar bry mig om på grund av prioriteringarna bekvämlighet och värme och efter jag lagt en snabb men effektiv makeup som tar mig exakt tre minuter och suddar ut det värsta av tröttheten som alltid infinner sig som på beställning när jag ska gå upp. Typiskt. Och efter att jag slängt i mig frukosten och efter att jag troligtvis svurit åt mig själv för att jag alltid är sen på samma exakta klockslag. Som att någon inprogrammerat människan Mathilda att vara konstant fem minuter sen. Kanske är det alla andra som är tidiga?

Och efter allt det, efter allt, infinner sig Vardagens Bästa Stund. Stunden då jag slår mig ned på buss 149 och halar upp min älskade telefon och sätter på Soundtracket Of My Life och stänger ute resten av världen. Då livets teater slås på.

Och vart jag än vänder mig ser jag trötta ögon och trötta röster. Prasslande chipspåsar och torra vinterhänder som gnids mot varandra. Mina ögon möter någon annans, lika intetsägande och tomma som resten av mitt kroppsliga uttryck såhär dags. Jag slår mig ned bredvid en högljudd man som uttalar sina konsonanter hårt och aggressivt i telefonen på ett språk jag inte känner igen. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad som tog honom till just buss 149 denna morgon och vem och varför personen i andra änden inte är hans nästa.

Min dagliga resa fortsätter sedan ned i tunnelbanans värld där mina tankar viras in tillsammans med andra kroppars klibbiga värme. Under sommaren brukar jag undvika tunnelbanan just på grund av det, men på vintern värmer det skönt på något sätt. Där nere där varenda en får kämpa för sin existens. Är man inte tillräcklig snabb kan det vid rusningstid hända att fem tåg hinner åka förbi om man inte tar mod till sig och armbågar sig fram. När jag först flyttade till London för två och ett halvt år sedan lät jag artigt alla gå före innan jag själv klev på. Men ingen gjorde detsamma för mig. Så då slutade jag med det och till sist har jag endast blivit en i mängden. En som enbart kämpar för sitt dagliga leverne.

Min resa till universitetet tar fyrtiofem minuter, trettio om jag har tur och hinner innan nioruschen. När jag väl är framme i skolan och stiger in i föreläsningssalen tar Den Bästa Stunden På Dagen abrupt slut. Men det gör inget, för jag vet ju att, den kommer komma imorgon också.

det var nog jag en gång men nu är det inte det längre.

Och jag gick ut och dansade och mötte delar av mitt förflutna. Och jag skakade. Jag ville inte reagera men kanske var det för det

bästa.

Jag fick enbart bekräftat

det jag redan visste.




Att han utövat sin makt på henne


Också.

Att han gått för långt denna gång

men att hon valde att stanna

såsom hon gjort
så många gånger
förr.

Tankar kring mig själv jag letar svar på. Kanske är det så att du sitter på dem och vill vara vänlig att ge mig det jag smäktat efter så länge.

Och jag råkade ta/göra ett fel beslut, som så ofta nuförtiden. Och jag gjorde något jag nog inte borde göra som endast skadar mig själv och egentligen helt går ifrån mina egna moraliska principer men jag tänker att fan, vad ska man göra då? Sitta och vänta på att livet ska hända per automatik? Men tänk om det inte gör det då? Då Måste Man Skapa Sin Egen Verklighet annars finns ingenting längre.

Och jag får en åthutning av underbara och kloka Frida som tycker att jag tar fel beslut, som alltid. Och jag är benägen att hålla till hundra procent med och jag är mycket medveten om fel-besluten jag tar och jag kan med hundra procent likväl förstå varför jag gör det. Det är nästan så att jag vill göra fel. Ett skadebeteende måhända, för att kanske bygga upp en illusion av mig själv. En egen liten glasbubbla där jag kan göra vad fan jag vill. Jag vill skapa ett oorganiserat liv kring mig själv och bortse från alla rutiner och beteendemönster som jag så fint byggt upp. För att testa nya gränser och försöka förstå mig på saker jag inte borde vilja förstå mig på. Kanske är det så att jag rent utav är uttråkad. Men att leka är farligt för förr eller senare förvandlas lek till verklighet. Kanske är det så att jag letar efter något i andra jag saknar hos mig själv. Eller tänk om viljan att förstå, endast bottnar i viljan att förstå mig själv med hjälp av andra människor som redskap?
Eller tänk om jag endast försöker nå till andras världar, för att glömma min egen för en stund. Egenskaper som jag själv har som jag vill försöka hitta i andra människor. Men ingen verkar ju vara som jag? Det är som att min själ (klyschigt ja, men själ var det enda jag kunde förmå mig att skriva för jag vet inte vad som finns inuti mig, så jag valde det som kom närmst) inte har något ankare och driftar iväg och ingen bit av mig själv lyckas vilja fastna i någon annans. Den biten jag saknar, som gör att jag inte är hel riktigt ännu, kan endast bli fullbordad med hjälp av en annan medmänniska. Utan den sista biten, kommer jag för alltid gräma mig över min existens. Vrida mig i undran. Aldrig ångest, endast undran. /TÄNK OM, /TÄNK OM,/ TÄNK OM-TANKAR/ Snälla försvinn, det finns bara här och nu, ingen gårdag, ingen morgondag/.

För människan är skapt att vara med andra människor, ett sällskapsdjur. Som John Donne så fint satte ord på: Ingen människa är en ö och någon annan som sa, eller som många andra sagt; Ensam är fa-an aldrig stark.

Men jag undrar, ibland vill jag vara en fucking öde ö i söderhavet med mig själv som allenast styrmankvinna.
Och det är vad jag tänker göra om tre veckor. Jag måste åka tre dagar till en stad jag inte känner till, ensam. Jag måste. För att kunna skingra alla dessa tankar jag har. Alla dessa förbannade tankar som kommer. Som om någon skruvat av ett lock på en rätt så fin men alldeles för trång glasburk där jag förvarat alla mina tankar. En känsloburk som nu forsar såsom Pite Älven forsar genom Sveriges Norrland. Och det tar aldrig stopp.

Vad gör man? Va?va?va?

Vad gör man?

Inget. Man låter världen passera förbi ens ögon. Livet händer likt en tv man slötittar på med låg ljudvolym medans man stökar omkring i köket. Och därigenom kommer jag tillbaka till mitt eget argument om att skapa min egen verklighet även fast det skadar mig. För annars är livet som bortblåst och jag kan återgå till att förstrött titta på den där tvn medans jag steker min äckliga falukorv med ketchup och vattnet med pastan som redan kokar över och bränner sönder indukstionshällen som kostade tjugotvåtusen kronor på kredit.

en fredag på röda linjen

I'm an indigo child
sa du,


men älskling


sanningen,

sanningen

är

du är endast ett
borttappat
rådjur

i savannens djungel

Du som rubbade min balans en gång

Jag ville fästa mig
i ditt fäste
inte släppa
taget

kroka min krok
i din


Jag tyckte
att vi var skapta
för varandra
jag såg det från första
stund
hur du rörde dig baby
hur du åt din senapsmacka
med
kladdiga fingrar
klibbiga händer
det fanns inget baby
inget
Jag inte tyckte om.