-

Fan helvete skit
jag kommer aldrig att bli rik
hon greppade flaskan
tog tre djupa klunkar
svalde med nöje och sade
är det här allt
vill jag returnera
mitt liv
jag är ett dåligt köp
utan kvitto

de måste haft ett uselt affärssinne
där de stod hoppfulla framför tusentals barn

Och allt de fick var jag.

För en sekund,
Fick jag avnjuta ruset av dina läppar

För en sekund
Fick din hud bli min
Då våra kroppar flöt samman
Och mitt hjärta ditt

För en sekund
Fick jag känna
Det jag aldrig känt
Och aldrig kommer känna

Igen.

Att studera något man inte vill eller inte alls, det är frågan.

Har endast några få dagar kvar tills jag börjar studera på helvetets förgård igen. I mitt huvud sker dagligen en ständig kamp mellan vad jag gör och vad jag egentligen vill göra. Dödskampen. Känns det som. Om någon frågar, som så ofta nuförtiden, varför jag gör detta eller vad jag ska göra efter jag tagit examen, har jag aldrig ett svar förberett. Jag slingrar mig ofta, kommer med ursäkter och svarar undvikande på frågan, bollar över bollen fort till någon annan så att ingen hinner reflektera över meningen som just lämnat mina läppar. För jag vet inte. Jag.Vet.Inte. Och om någon ställer en följdfråga och frågar varför jag spenderat tre år av mitt liv att studera något jag känner extrem resistens inför, kommer svaret också bli: Jag.Vet.Inte. Alternativt kommer jag att påbörja samma diskussion med denne oerfarne lyssnare som jag har varenda eviga dag med mig själv och mitt inre. Och denne oerfarne lyssnare kommer aldrig att kunna förstå. Ingen förstår. Inte ens jag själv. Många frågar och jag har inte ett endaste svar att dela ut. Den enda känsla jag haft genom denna tre års långa plåga och val av väg är endast likgiltighet. Jag kunde inte bry mig mer och jag kunde inte bry mig mindre. Även fast detta är gällande mitt liv och mina val flyter jag bara med denna melankoliska våg som tar mig någonstans jag inte alls vill bli tagen till. Och jag förmår mig inte att stoppa båten, tåget, flygplanet som tar mig så långt ifrån mina egna drömmar som möjligt. I samma stund jag påbörjade mina studier för tre år sedan, gled jag och allt jag ville, sakta men säkert ifrån varandra och allt vi kunde göra var att skymta varandras konturer i horisonten. Idag, tre år senare börjar konturerna ta form mer tydligt och jag känner en ambivalens och ett uppvaknande gentemot mig själv.

Enligt oxforddictionaries.com är ambivalens ett adjektiv och kan definieras som:

"having strong mixed feelings or contradictory ideas about something or someone"

Det är som att jag precis har vaknat ur koma och kommit till insikten och känslan av att något är fel i mitt liv. Det finns en stor pusselbit som inte passar in. Inte alls. Min solida och genomgående likgiltighet har plötsligt förvandlats till ambivalens och jag antar att det är bättre att känna starkt än inte alls. Någon skulle kunna argumentera att lösningen på problemet är simpelt: hoppa av utbildningen och gör något som gör dig lyckligare. Likväl är jag en person som står ut med vad det är jag har skapat och eftersom jag helt saknat passion och gått per automatik har jag valt att avsluta det jag påbörjat. 

Så,  om en måndag om 3 månader och 18 dagar, exakt 108 dagar, kommer jag att komma fram till ett vägskäl, en milstolpe i mitt alldeles för unga liv. Ett stort sådant. Jag får/ har tagit en examen ifrån, som jag brukar beskriva det när någon frågar: "Ett-Franskt-business-universitet-som-har-campus-i London-som-du-säkert-inte-hört-talas-om,-nej-utbildningen-är-på-engelska-inte-franska-:Grenoble-Graduate-School-of-Business'".

Den 28 April 2014 är jag fri. 

Fri tillslut. 

-

-
Jag sprang. Jag sprang i regnet, kryssandes mellan leriga vattenpustar, förbi det bruna tegelhuset med små fyrkantiga fönster, rundade den nu tomma parken, för att hitta dig. Jag letade överallt. Mina skor, mina nya byxor i mörkblå sammet blev sörjiga av den snöblandade leran som aldrig, hur mycket det än regnade ville rinna undan. Det var en sen eftermiddag och dimman, denna ständiga dimma, var ovanligt kompakt och fyllig. Det låg något i luften. Denna dag var inte som alla andra dagar. Det var en sen eftermiddag och dimman gömde fortfarande den smutsiga staden. Mig med. Och dig med. Endast håliga ansikten kunde skymtas vid busshållplatsen vid världens ände men ingen var du. Du som får mig ur balans utan att du vet. Jag är nog glömd, undangömd och förpassad till minnenas värld. Ett minne du kommer snubbla över någon dag när du hör en låt eller känner en lukt som får dina nerver i hjärnan att för en millisekund reagera. Som en osynlig bit i asfalten som sticker upp och du snubblar till och kanske vänder du dig om för att titta på vad det var som fick dig ur balans för en sekund. Men där var inget, och med ens har du kommit på andra tankar. Tankar som inte inkluderar mig. Som kanske aldrig någonsin gjort det.

Jag stod utanför ett igenimmat fönster, med hjärtat utanpå tröjan, med andan i halsen och blodet som pumpat mitt ansikte rött. Jag visste vad som pågått men jag ville inte se. Jag hade vetat det alldeles för länge, men det fanns en liten gnista kvar och det var det jag levde på. Jag hade tagit ett fast grepp och vägrat att släppa, vägrat att inse. För finns det den minsta lilla gnista kan det starta en eld. Om hoppet är det sista som lämnar är jag din tills jorden går under.

Jag stod utanför och såg det som inte fick ske. Vad som helst utom det. Vad.Som.Helst. Men jag kom försent. De hade redan fått glittrande ögon och deras kroppar sökte sig redan automatiskt till varandra. Jag skulle givit tusen, och åter tusen bitar av mig. I utbyte mot hon som nu är jag. Var jag.

Nära men så otroligt långt bort. I samma stad, i samma land. Samtal som aldrig bli gjorda och ord som aldrig blir sagda. Min verklighet existerar inte i din. Jag röker inte ens längre men mina cigaretter är slut, mitt hjärta likaså. Det gör ont att acceptera den hårda och osminkade sanningen. Idag är en sanningens dag och idag får huvudet styra över livet. Huvudet vet allt om den nakna sanningen. Det är den nyktra, pessimistiska ärkeängeln som övervakar varenda steg jag tar som någonstans säger till mig att gå och lägga mig. Imorgon är en annan dag som inte är idag. Ingen dag kommer någonsin att bli som idag. Aldrig. Det är över nu. Jag uppträder lydigt, som en väl tränad agility hund, sätter en fot framför den andra likt en robot och sjunker till sist långt ned i den bottenlösa sängen. Jag somnar fort och drömmer en drömlös sömn.

Med ens har även denna dag försvunnit, som den gör var dag, och ersatts med en ny. Och livet fortsätter sin långa resa mot odödligheten och undergången.
-

Gott nytt jävla år.

Hej!

Här är tre bilder från det nya året som gått:

1. En bar som jag ska ta med min nästa badoo date till.

2. Nyårsafton med mina bästa.

3. Nyårsafton senare på kvällen/natten/morgonen.