i might be a bit behind but

so today, i was woken up by a horrific message bringing up the past but then i got told to listen to Dillon and i just forgot all about it. Dillon is like a mix between Soko, Daughter and Lykke Li, a dream coming true!

so yeah, if you wanna be as cool as i am listen pleeeease, i promise she wont let you down ( if you are already sooo uptodate with this thing called music and think im lacking social skills for even contemplating bringing up someone from 2011, never mind me)

puss

the fall

Och jag ska hem och det är kö överallt och jag kryssar fram i kölvattnet efter en annan framför mig som får ta smällen av obskyra affärsmän med bistra uppsyner som vägrar förflytta sina kroppshyddor. Ett säkerligen resultat av för många öl på den lokala puben, för många chips istället för lunch och för många timmar spenderandes skrikandes på varför deras lokala fotbollslag inte har en fungerande backlinje.

Och när jag kommer hem känner jag bara tomhet och egentligen vill jag le men snart har jag inga leenden kvar de är alla använda, förbrukade och jag känner mig lika tom som en ensam eka ute på fjärden som har lyckats slita sig loss från land.

madrassjävel

  

Och jag har en alldeles för gammal säng där jag kan känna varenda enskild fjäder i min rygg då jag lägger mig om kvällarna. Ingen sovställning tycks fungera och jag tänker att jag skulle gjort väldigt mycket för en ordentlig madrass men jag har inte råd för hyran skulle visst betalas och bankkontot gråter och räcker till en och en halv kudde kanske men inte till en helt ny madrass. Och jag vänder mig och vrider mig och inget blir bra och jag kan inte sova. Jag vaknar varje, varannan timme och känner mig som en hålögd get när jag egentligen ska vakna och det är inte så kul. Inte alls så kul är det.

Jag är så trött men får inte sova. Och jag jobbar och går i skolan all min vakna tid och när ska jag ha tid för mig själv? Och jag sms:ar pappa för stöd för jag har precis börjat en ny kurs, global strategy, som verkar läskig och jag känner att jag inte alls, inte alls, vill jobba för ett multiglobalt företag som producerar skit och åter skit åt människor som sen ska konsumera skiten och alla ska bara konsumera hela tiden och tänker inte alls på att de gör mer skada än nytta och jag vill inte alls jobba åt företag som med all säkerhet använder sig av barnarbete och släpper ut miljontals kilo koldioxid per minut.

Och min föreläsare som är ett praktexempel på en stereotypisk engelsk, vit medelålders macho man är en person som när han kommer hem efter en dag på jobbet sätter sig vid middagsbordet och förväntar sig att maten ska vara framme och redo att ätas och ölen ska vara kall, inte iskall, utan kall och redo att drickas och redo att skryta om hur många aktier han lyckats sälja av och titta vilka dumbommar de andra är som sålde när den var så låg jag visste hela tiden att den skulle återhämta sig ha ha nu kan jag skratta mig lycklig in i graven.

 Och han har en klädstil precis lika som alla andra affärsmän i detta land som inte riktigt vet hur en bra sittande skjorta ser ut och han har på sig de eviga spetsiga lackskorna, för långa kostymbyxor och såklart för stora, vad annars och en polkagrisrandig skjorta med matchande ölmage instoppad och såklart lite vax klet i håret. Och han ser ner på oss som han ska lyfta upp. Hans jobb är att lyfta upp oss och inte ens det klarar han. Det enda han klarar är att skrämma vettet ur en. Han får mig att vilja fly ut till landet, till vår sommarstuga i Axmarby, utanför Gävle och studera växtrikets alla sorter, fånga min egen fisk till middag och tälja tallkottar som jobb.

Gubbe tänker jag.

Och han är inte ens 40.

Gubbjävel.

Och jag smsar pappa för stöd och får svaret tillbaka att han tycker att det är härligt att jag tycker att det är läskigt för läskigt är bra. Och det är inte alls, inte alls, det svaret jag vill ha och jag blir så less och trött och jag vill inte utmanas varje sekund, varje timme, skriver jag och om man ska känna rädsla ända in i graven då tror jag att man levt livet fel? Och jag får ett till svar, lika intetsägande som nästa att det är klart att man inte behöver utmanas varje timme utan en gång varje dag är en lagom dos. ;) 

Och där kände jag, att den här dagen kan få vara över nu.

Det här året kan få vara över nu. Jag går i ide.

Nästa gång jag tänker vakna, är det 2014, ok?

1900 - En gång Ägde Vi Hela Jorden

the growlers

lycka stavas att se sitt favoritband två hela gånger på en vecka. 

 någon som kände någon som kände någon kunde fixa en andra spelning alldeles gratis och ja en är ju inte den som är den som säger nej, liksom.

så jag sa ja.

kvällen slutade med vinst i armbrytning med sångaren i bandet samt att jag fick samtala med nästan alla bandmedlemmar. tveksamt är nog om de kommer ihåg vad som sades och inte sades. men det gör jag!

och det är väl det viktigaste? 

och någon luktar som min kusin på kön till bussen i rusningstimman

som om det bara vore en timme folk ska till jobb och hem och till möten och till en pub för att dricka sig möra och de i skolan som inte förstår inte är med de som har blicken någon annanstans och det kanske var jag idag för jag tänker på gröna äpplen och varför mitt hår känns som ståltråd och mina ben som inte är lika lena som en babyhud och jag lyssnar på vad john lennon sjunger och önskar mig till ett annat årtionde och jag har en grön kesoburk i mitt kylskåp jag glömt ge till en kamrat från göteborg.

utanför bussfönstret pågår det, livet alltså och jag hinner tänka att man inte alls behöver ha sorg i hjärtat för att skriva man kan prata om lycka också eller varför vissa aldrig slutar se så arga ut, le du lever ju fast kanske bara nästan eller varför du som just satte dig på platsen bredvid mig, bussen är tom ju eller varför mina skosnören går upp hela tiden och jag svettas fastän det snart är november och sedan stannar bussen till och här ska jag av visst och jag tar min ryggsäck och lämnar en bit av mig själv på sätet jag precis suttit på.