och någon luktar som min kusin på kön till bussen i rusningstimman

som om det bara vore en timme folk ska till jobb och hem och till möten och till en pub för att dricka sig möra och de i skolan som inte förstår inte är med de som har blicken någon annanstans och det kanske var jag idag för jag tänker på gröna äpplen och varför mitt hår känns som ståltråd och mina ben som inte är lika lena som en babyhud och jag lyssnar på vad john lennon sjunger och önskar mig till ett annat årtionde och jag har en grön kesoburk i mitt kylskåp jag glömt ge till en kamrat från göteborg.

utanför bussfönstret pågår det, livet alltså och jag hinner tänka att man inte alls behöver ha sorg i hjärtat för att skriva man kan prata om lycka också eller varför vissa aldrig slutar se så arga ut, le du lever ju fast kanske bara nästan eller varför du som just satte dig på platsen bredvid mig, bussen är tom ju eller varför mina skosnören går upp hela tiden och jag svettas fastän det snart är november och sedan stannar bussen till och här ska jag av visst och jag tar min ryggsäck och lämnar en bit av mig själv på sätet jag precis suttit på.

det var en torsdag och jag åkte till stockholm

för att överraska min älskade lillasyster på sin 18 års dag. en dag som hade planerats in i minsta detalj, hållits hemligt i mer än en månads tid och som alla visste om förutom födelsedagsbarnet själv. och hon grät och jag grät. man kan säga att det var en överraskningarnas dag.

här e hooon

och jag dog stockholmsdöden och var kär i stan, i varje människa i varje gatuhörn. jag drack blev alldeles för full, alldeles för glad, spenderade alldeles för mycket pengar, kramades alldeles för mycket för mitt eget

bästa


och jag trodde, eller jag har trott under en lång tid att jag vill hem. jag vill HEM

men,

sen insåg jag. jag älskar ju London??? det är ju denna stad jag bor i, det är i denna stad jag har mitt liv i och de är denna stad jag har mina allra bästa. min andra familj som har blivit min första familj.

och jag kan för all världen inte förstå hur jag kände, för precis en vecka sen.

Hudkrämen fastnar i mina rynkor

October 23, 2013

Lillemor, 77 år

"Hudkrämen fastnar i mina rynkor."
-Lillemor, 77 år.

Hur vill du att din sista dag i livet ska vara?
– Jag vill vara nybadad, nyfrissad och ha nystädat. Jag ska dofta gott när jag dör.

Hur vill du dofta?
– Lavendel. 

http://www.gamlanyheter.se/post/64857747846/lillemor-77-ar

Moped + vattenslang står det när jag bläddrar förbi mina anteckningar. Vad var det- ja juste ja, en idé till ett blogginlägg jag tänkte skriva häromdan. 

Jag var femton och hade just skaffat moppekörkort. Jag tyckte att jag var rätt ball som hade moppe och allt och spenderade större delen av min ungdomstid med att åka fram och tillbaka runt hela kyrkbyn (den fina lilla byn som ligger i Täby norr om stan) om dagarna. Vad annars skulle en göra när en var femton?  Jo en hängde också. Utanför Ica, utanför tåget, utanför skolan, utanför dagis hängde en. Aldrig hemma hos någon, aldrig på någons fest, utan utanför någon annans fest hos någon en inte kände, hängde en. Detta ständiga häng och ohäng som inkluderade kaxiga tonårstjejer och osäkra tonårspojkar med moppemuche.

Det här blogginlägget ska nu inte handla om tafatta tonårskärlekar utan var mest bara en bakgrundsbeskrivning så en förstår i vilket mode berättelsen är i. I varje fall så en dag skulle jag ta moppen till Ica fem minuter bort. Det var nog en varm sommardag i juni troligtvis, för att romantisera det hela och jag hade blivit ombedd att köpa mjölk och med all säkerhet toapapper. Jag startade min moppe, tog på mig den förbannade hjälmen som förstörde mitt hår varje gång men som mamma alltid tjatade om att jag skulle ha och körde iväg.

Efter två minuter såg jag att det låg en vattenslang tvärs över vägen men jag körde vidare utan att notera något utöver det normala. Efter två minuter till var jag nästan framme vid Ica och hade då på vägen märkt att de människor jag åkt förbi på gatan Stirrade väldigt mycket och jag, 15 år och självsäkrast i världen trodde att det var för att jag var så snygg då jag kom åkandes på min moppe.  Så jag var självklart tvungen att kolla i backspegeln för att konfirmera att mitt ansikte överensstämde med min syn av mig själv. 
Då såg jag, till min fasa någonting bakom moppen. VA I? Någonting hade fastnat bakom moppen. Min första tanke var en ren och skär hjärtattack. Sen insåg jag med skammen upp över öronen  och högröd i ansiktet att det var vattenslangen jag körde på för inte så länge sedan. 

Jag hade alltså åkt genom typ hela kyrkbyn och åkt förbi femton människor mer eller mindre bekanta med mig, med en VATTENSLANG?!! bakom moppen.  

En Vattenslang? VAD I HELVETE? Blir livet inte bättre såhär eller???!

Så jag låtsades som att jag hade satt fast vattenslangen med meningen och fraktat den ända dit och stannade moppen och tog bort slangen lugnt fast jag inombords var skakis . Och satte mig sedan på moppen igen, startade den och åkte iväg. Väl framme på Ica valde jag stirrigt varor och betalade. Jag var fortfarande i chock över att jag alltså åkt genom hela jävla byn med en jävla vattenslang släpandes bakom moppen? Kan säga att mitt självförtroende fick sig en törn och läxan efter denna händelse är att alltid kolla extra noga i backspegeln, en kan aldrig vara söker på att en inte blir förföljd av en bit grön gummi. 

Hennes röst studsar fortfarande när hon glatt kommenterar det kalla men uppfriskande vårvädret. Hon är skyddad från livet. Hon skuttar när hon går fram och ryggen har ännu inte krökts av livets börda. Hon har ännu inte lärt sig om ondska. Om mörkret som lurar bakom varje hörn. Om hur man ska passa sig.

Jävligt noga.

Man ska passa sig för att älska.

För allting har ett slut.

Även evighetstecknet kommer tröttna en dag på att gå i åttor. Och rasera som tvillingtornen den 11e september. Som ett korthus som väntar på den förödande vindpusten som får leken abrupt att ta slut.

Leken kallas livet och kärleken är målet. Ingen får allt. Var dag slits hjärtan isär. Var dag, splittras tusen och åter tusen hjärtan av att de älskat. De har älskat för mycket. Men det syns.  För om man tittar mycket mycket noga i rynkorna ligger spillror kvar. Fragment och minnen av det som en gång var något någon gång.